Såg inte den....

Jag såg inte den där dalen, en djup dal komma farande mot mig i berg och dalbanan som kallas mitt liv just nu.... Jag hängde på uppåt, laddad för Ullared med goa tjejer... Åkte iväg igår, skönt att komma iväg. Pratade glatt med dem hela vägen upp och sen smööög det på mig... Gick in på GeKås, jaha, vad ska jag handla? Inget till hemmet för det ska ändå snart delas upp... Inga kläder för jag tänker inte vara ett äckligt fetto längre... Hmm.... Hade fått en kort lista hemifrån, gick efter den i början. Godis stod där?! Okej, nästa 2 kilo godis åkte där ner. Deoderant till exet!!?!?!?!? Whaaat.... Okej, då ska jag alltså handla något som någon annan ska lukta på!?!?!? Men skulle ju köpa deo till mig själv så jag traskade dit och luktade över alla deo för män och valde det som luktade minst gott.... Ja, inte tänker jag bjuda den nya på de godaste dofterna. Hade avböjt att handla mer till honom vid detta laget så jag gick raskt över till barnen. Blev strumpor och kalsonger till sonen, mer är svårt att köpa till honom pga storlek och smak. Dottern fick det som stod på hennes lista...

Jaha, nu då?? Flummade mest runt och var på mötesplatsen lååångt innan vi skulle träffas för en fika. Alltså, det var nog allt snack som gjorde att min väg uppåt saaakta vände neråt. Har aldrig tänkt på det tidigare, antar att jag gjort PRECIS lika dant innan men nu hörde jag det, tror nog jag hörde det hela tiden nu... Alla pratar om sina män/sambosar.... Och är det inte om dem så är det kommande semestrar och andra planer... Ville skrika till dem, PLANERA inte så mkt, man vet aldrig.... Men så negativ kan man ju inte vara. Kvällen blev okej, badtunnan är alltid lika skön... Satt där på slutet med min bästa vän och vi tittade på stjärnorna och diskutera livet... Skönt att slippa höra om deras förbannade män en stund...

Idag blev det bara piss.... Var rent gråtfärdig när övriga åt frukost. De hade beställt frukostpacket och åt det vid parkeringen till GeKås. Eftersom jag inte äter så drack jag kaffet och gick till GeKås innan de andra var färdiga, jag kände att jag inte orkade höra på dem längre... Gick på GeKås i ca 1 timme och klumpen bara växte hela tiden... Skit, vill inte gråta där inne ju... Fick torka bort några tårar som rann över men klarade det hyfsat. Fick beställning av dottern hemmifrån och det skickades från hennes pappas mobil. Skrev svar till honom att jag satt och bölade på GeKås och tackade för det... Omoget jag vet men ville att han skulle veta att alla inte är så jävla lyckliga...

Lämnade stället och satte mig en stund i solen och solade näsan. Skönt. Tittade på folk och satt och fantiserade ihop historier om dem, fick mig själv på andra tankar i alla fall... Kl 11 körde vi från Ullared, med en fullpackad bil och vidare planeringar om alla andras sommarsemestrar och sådant... Suuuuck... Det blev några kämpiga timmar. Som tur var så var de flesta ganska trötta och jag lådsades vara det också för att slippa prata så mkt... När vi nästan var hemma hos mig så frågade min bästa vän om det var skönt att komma hem... Jaha, vad svarar man på det? Hem? Nä, Helvetet snarare... Jajo, jag drog lite på svaret, nää, kan inte säga att jag äntligen ska få gråta utan sa att det skulle bli skönt att komma hem och lägga sig en stund och vila och sådant... Klev av ganska snabbt, tog mina små kassar och väskor och sa ett snabbt hej då... Äntligen... Så klart hade dottern kompisar hemma och hon dök i mina kassar. Nää, håll tillbaka tårarna men de vill ju bara ut... Efter en stund kom exet hem, frågade glatt och jag handlat mkt... Då brast det, nääää sa jag och sa också att allt jag vill är att gråta.... Gick in och låste in mig i sovrummet och storgrät, det var många dagar sedan jag grät så mkt... Grät för alla semesterplaner jag inte kunnat berätta om, allt jag skulle vilja berätta om min sambo när andra berättar om sina... DET är ju så, det livet är slut för mig men det är fan svårt att fatta och acceptera... Grät och grät, nää, jag har inte gråtit klart ännu...

Var ju bjuden på kalas ikväll hos min kära systerson men jag klarade inte av det. Kände bara att nu klarade jag inte av mer skådespeleri, ville bara lägga mig ner och dra ett TJOCKT täcke över huvudet och vakna upp framåt hösten... Så min snälla grannfru tog med mina barn på kalas och nu sitter jag här och låter tårarna rinna precis som de vill... Skönt att slippa hålla tillbaka... Visst går exet runt här men det skiter jag i, han kan gått se att mina tårar rinner, det är inte så jävla roligt att bli bortkastad... Att han valt att nu är mitt jävla liv slut på ett sätt... Jag såg inte denna dal komma, trodde att en tjejhelg skulle göra gott men det gjorde den inte... Den drog upp en hel massa....

Summan är väl att det är ganska ensamt och kallt här nere i dalen... Solen lyser där ute, det är så många som är glada för solen... Jag vet inte, den stör mig nog lite, jag vill också vara lycklig. Det kändes bra, det gick ju upp så fint... Men tjejhelg och kommande bankbesök och bouppdelning gör sitt, jag trillade ner igen. Jag funderar, kommer det att gå snabbare att vända uppåt igen? Hinner jag bromsa vagnen lite snabbare?? Jag hittar inte bromsen just nu men letar så mkt jag kan, tror den finns här någonstans.

Jag ser att våren är här! Gräset växer, det blir grönare. Våra vackra kastanjeträd har knoppats och de börjar spricka... Älskar när de blommar, det är så vackert. Nu kommer den tiden som är så härlig att bo på landet, nu ska jag flytta... Ja, känner mig lite bitter just nu... Skitmögliv.... Lördagskväll idag, sitter här och gråter, behöver nog det... Nästa helg kommer Kristihimmelfärdshelgen, långhelg, vi brukar åka iväg med husvagnen då... Nu är husvagnen tom, den ska säljas... Helgen efter är det pingst, då gifter man sig, min finger är tom, något insvängt där min förlovningsring suttit i 10 år nu.... Jaaa, deppar visst lite men tja, det går väl över antar jag.... Passar på att vältra mig i sorg ikväll, inga barn hemma och det är rätt läge att bara deppa och gråta. Tycker att jag i alla fall väljer en bra kväll.... Fast dottern var inte glad när jag berättade att jag inte följde med ikväll, hon blev så ledsen... Förlåt älskade barn men jag behövde detta ikväll... Jag klarade inte av det... Tror de förstår det och jag litar på att mina nära och kära som är där ikväll kan ta hand om dem väl och göra dem glada... De behöver de, älskade barn... Tänk att ha en sådan gråtmänniska till mamma...

Nää, får väl sluta svamla nu men idag var det riktigt skönt att skriva här... Märker ju att när jag är på väg upp finns inte behovet lika mkt men när det går neråt, då skriver jag och skriver... Skönt att låta fingrarna dansa över tangenterna och låta bokstäverna bilda orden som beskriver hur jag känner.. Sorg och deppighet kommer ut, jag läser orden om och om igen och gråter lite till.... Min goa vän som jag varit med i helgen sa att hon beundrade mig så för hur jag tog mig igenom saker. Hmm... Jag vet inte, jag bara gör det som min kropp säger åt mig, att sörja och göra det intensivt för sen kommer livet igen... Att ta hand om ALLA känslor och låta dem rinna över, om de rinner över så försvinner de snabbare... just nu rinner det över på alla håll och jag låter det rinna... Ja, bara rinn, rinn fortare, det går snabbare då... Smärtan försvinner fortare då.... Märkligt att hon beundrar mig?!? Jag lyssnar ju bara på min kropp och låter den agera.. Det är inte svårare...

Hade en patient sist jag jobbade, patienten hade blivit lämnad av sin äkta hälft och kände nu att den behövde sömnmedicin och något mot depression... Där var det svårt att låta bli att bli privat, ville bara slå armarna om patienten och trösta... Viska att jag också var där nu, att man klarar det bara det får rinna över... Men jag var proffisionel och lyssnade och bokade en läkartid. Dock sa jag att du, det finns någon bättre till dig där ute.... Kunde inte låta bli... Hoppas det går bra för den patienten, att den hittar vägen...

Usch.... Känner mig så jävla ensam och det känns som mitt liv är över.... Ojoj, var fan är bromshelvetet på den här vagnen?? Nä, jag är inte ensam men jag känner man lik förbannad ensam... Han har ju varit med mig i över 24 år, jag vet inte hur man lever utan honom... Ja, idag får det bli så här.... Välkommen tårar och sorg, jag kan ändå inte hindra det...

KRAM