Upp upp upp och lite ner.....

Känns som hela livet är knas... Hihi... Har haft några dagar rakt upp nu så klart det skulle komma en liten dipp idag. Har inte gråtit på länge, kunde inte idag heller utan kände mig mest tjurig och lite arg på mig själv för jag missköter mig och min hälsa... Tur jag tagit tag i det ordentligt nu i alla fall, ska minnsan visa alla....

Jag har haft en riktigt härlig helg, första på ett tag! Tog dottern med och stack till Göteborg och tittade på hästhoppning. Såååå skönt att bara sticka härifrån, njöt verkligen av det. Körde upp på lördag förmiddag och det blev lite shopping innan kvällshoppningarna började kl 18. Kvällen avslutades med Grand Prix och en superspännande omhoppning. Tyvärr vann inte Roffe men blev trea på en fin runda i omhoppningen. Vann gjorde en annan superduktig ryttare som heter Ludger Berbaum. Han har varit med i många år och under segerintervjun berättade han att han egentligen inte skulle till Göteborg för han inte kvalat in i världscupen men de ringde honom och frågade några dagar innan. Han funderade i ca 20 min och bestämde sig för att dra till Göteborg. Nu, denna kvällen vann han 200000 kr bara så där... Häftigt...

Vi sov på en B&B mitt i centrala stan. Helt okej, rent och fint och sköna sängar. Fanns toalett och dusch ute i korridoren men det gör ju inte så mkt... Dock var det svårt att sova för det var sååå varmt! En annan är ju van vid kaaaalt sovrum. Upp och hoppade kl 7 och var redo för frukost kl 8. Sen var vi borta på Skandinavium och tittade på första klassen 9.30. Det blev en toppenklass. En tidshoppning där det ääääntligen blev svensk seger, Roffe så klart! Så roligt och jag är glad att min dotter fick uppleva när en svensk vinner i Skandinavium, det är helt klart något visst. Sen är det ju aldrig fel att få höra vår nationalsång heller! ROLIGT!!!

Tyvärr vann ingen svensk den stora klassen, världscupsfinalen! Men den blev väldigt spännande ändå men omhoppning och allt! Vi var 5 trötta tjejer som åkte hemåt efter all hästtittande och shoppande! Dottern somnade innan vi lämnat Göteborg, helt färdig! Men mycket nöjda med helgen i alla fall...

Så nu sitter man här, ännu en afton, minns förra som var påskafton, vilken kaos och så många tårar. Har hämtat mig lite nu... Har känt mig extremt uppåt nu några dagar, dippade lite idag. Men kommer snart hämta upp det igen. Fan, det kommer att bli bra bara jag kommer härifrån!! Hatar det verkligen, vill bara flytta ju.... Det går framåt med boende, rejält framåt just nu! Vi är framme på kontraktskrivande på huset som vi vill ha, syrran och jag. Väntar bara på pengarna för mitt nuvarande hus.... Har skyndat på exet, hoppas han får tummarna loss... Håller verkligen tummarna, huset är jättefint och vi får bra plats alla! Så lite tummhållning för det hade varit toppen!

Jag måste också skryta lite, är superduktig med mitt pulver! Har inte ätit något på 2½ vecka, kan dock erkänna att jag åt lite grillat kött idag men nu mår jag illa av det så det blir inget mer med det. Jag kommer fortsätta köra på med mitt pulver, jag klarade till och med helgen i Göteborg med endast lite ost och skinka på frukosten! Duktiga jag! Så klart kasar mina byxor nu, sååå skönt! Känner mindre smärta i knä och benen är inte så trött som tidigare efter en dag på jobb! Har inte vägt mig på några dagar för magen kändes uppsväld och japp, mkt riktigt, mensen kom i massor idag. Så väntar att väga mig några dagar! Men förra gången jag vägde mig så hade jag gått ner 6½ kg...

Imorgon är det röd dag... Vi har bestämt att vi ska tömma och städa husvagnen... Hurra va roligt not... Fast lika bra att träna inför det är dags med vårat hus. Tänk så glad jag är i vår husvagn och tänk så mkt roligt och mysigt jag upplevt i den... Usch... Vill inte tänka på det ens... Snyyyyft.... Men det är bara början, jag vet ju det.... Ut med livet, kasst på soptippen med det bara... Ska försöka tänka framåt, måste göra det...

Hoppas ni andra haft en bra valborg, min har inte varit så där toppen precis... Kan bara hoppas på en bättre om ett år! ;-)
KRAM

Banken idag...

Det består mkt av jobb just nu känns det som... Jag jobbar och jobbar och där imellan så kör jag då hem till mitt snart fd hem och genomlider några timmar. Dock känns det bättre och bättre, jag bryr mig inte så mkt om honom längre... Blir lite irreterad på honom ibland men annars rullar det på... Jag ser honom men ändå inte.... Har fått honom ur gärnan... Kommer att sakna honom enormt MEN jag vandrar vidare i livet utan honom, det väntar något bättre på mig, det är jag övertygad om! Någon som kommer älska mig och bara mig! Ser jag verkligen framemot!!!!

Idag har jag varit på banken. Jag vet nu var jag står och hur mkt jag får låna! Så nu kan jag lägga bud på något boende om jag vill. Önskar ju bara att komma härifrån så låt det gå undan. Jag vill komma igång med mitt nya liv.... Pratade med en kär doktorskollega idag, hon tyckte att jag var så duktig. Jag log mot henne och skrattade men hon var fullt allvarlig, hon tyckte att jag klarade mig så bra. Herregud, hon skulle sätt mig de första veckorna... Gud va jag sörjde... Men jag är ju ganska intensiv så det vara nog bra att jag gjorde det ordentligt för nu kan jag se framåt. Har en del hemskheter kvar, ska på banken med exet också, DET ser jag verkligen inte framemot... Får man gråta på banken? Tur jag byter bank sen för de lär väl aldrig glömma den gråtande kvinnan... Sen kommer man till att dela upp vårt hem... Sen ska jag packa ihop mitt liv och lämna mitt kära hem... Kommer att bli tufft men jag fixar det också!! Ska snart hämta lite flyttlådor och sen är verkligheten här.... Har en del lådor i källaren som är fyllda med mina gamla minnen, får väl gå igenom dem och se om det finns något jag kan slänga. Gamla kärleksbrev, borde egentligen visa han som skrev dem breven... Hihi, vet inte om han kan läsa stilen för han skrev inte vackert direkt! Men ack vad jag håller de breven kärt... Ska spara dem!! ;-)

Böcker, frågan är ju om jag får plats med dem... Får väl se först var jag ska bo, blir det gruppboende så tänkte jag ha 2 bokhyller på "mitt" rum för lite allt möjligt. Men en hel del lär åka på tippen....

Ja, nu rullar livet på igen... Hoppas jag får ett boende snart... Jag vill jag vill , jag viiiiill.... Håller alla tummar för gruppboende i vårt drömhus. Fin trädgård, inte hus precis överallt runt huset och träd runt tomten... Perfa...

Nä, nu måste jag surfa runt och kolla säng, det måste jag i alla fall ha en ny, OM det inte blir en bostadsrätt m 4 rum.... Blir det gruppboende så ska jag ha en mindre säng, 120 cm bred. Blir det en trea får det bli en skåpsäng... Hihi.... Planera och tänka...

KRAM

Det vänder nu....

Jag är övertygad över att jag dippar igen men just nu känns det som om det vänder nu. Den värsta sorgen har lagt sig och jag börjar se möjligheterna istället. Jag börjar känna igen mig igen, mitt glada och positiva jag. Men som sagt, jag är säker på att det kommer några dippar till men just nu ska jag bara njuta av att det känns bättre igen...

Möjligheterna kommer här:
Boende:
Jag kommer att flytta in i byn och det innebär en hel del. Jag kommer att kunna åka mer tåg vilket kan göra att jag sparar in på bensinpengar. Jag kommer att kunna ha mornar och kvällar utan att ens behöva tänka på ordet HÄST! Jag kommer att få BESTÄMMA själv, dock inte i de allmäna utrymmena om det nu blir gruppboende. Jag tror jag ska ha världens största tvätthög på golvet bredvid sängen, 5 kaffekoppar stående bredvid datorn och jag ska dricka ur mjölkkartonen när jag vill... Det ska finnas plastblommer i mitt fönster på mitt rum och fula gardiner, INTE panellängder. Jag släcker lampan precis när jag vill och jag kan ligga i sängen och titta på datorn MED ljud hela natten om jag vill...
Hästen:
Har haft hästarna hemma i 16 år och så klart har exet hjälpt mig med mycket men guuuud va skönt det ska bli att inte känna sig så bunden längre. Har jag en dålig dag eller är sjuk eller insnöad så behöver jag inte köra till stallet. JAg behöver inte oroa mig för höet, jag behöver inte fjäska för att någon ska hjälpa mig med staket. Jag behöver inte fjäska så fort något går sönder för att få hjälp, jag behöver bara precis köra dit och göra det roliga. Jag kommer att få nya trevliga ridvänner, vuxna som jag kan prata och dela livet med under uteritterna. Jag kan rida på en fin ridbana och träna den där tölten, kanske den sitter en vacker dag. MEN orkar jag inte en dag så kan jag bara skita i att köra dit och stanna hemma med en god bok!!
Barnen:
Svårt att hitta möjligheter med att bara ha dem halva tiden men tja, får ju försöka. Kan kanske vara skönt att ha mkt egentid, tid då jag BARA behöver tänka på mig själv? Då kommer den där mjölkkartongen fram, att kunna göra sådant utan att de lära sig fel... Äta chips i sängen och dricka läsk en vardagskväll om jag vill... Friheten att göra vad som faller mig in på kvällarna, träna, rida, gå på bio eller ut och svira. MEN allt detta är jag inte riktigt säker på att jag gillar, dessa möjligheter hade jag nog väldigt gärna bytat bort.... :-(
Män:
Herregud, när var jag ute och raggade sist? Haha, när jag var tonåring. Detta känns som ett spännande kapitel, tänk, jag ska kunna ut och ragga utan att det gör något. Flirta lite, nätdejta och chatta med vem jag vill. Tänk, ska kanske prova att ha sex med någon annan? Känna av lite romantik? Att uppleva den där pirrande känslan av nyförälskelse, tänk vilken möjlighet att få uppleva det igen... Visst låter det spännande? Vara kräsen och välja lite, förhoppningsvis hitta någon att roa sig med, att uppleva med, att förälska sig i och kanske en vacker dag älska....
Resor:
Möjligheten att välja var mina resor ska gå, möjlighet att prioritera att pengarna ska gå till resor istället för annat. Dock minskar möjligheten att kunna resa pga pengar men nu har jag ju valt att prioritera hästen så då får det vara så... Men kan ju spara lite i taget så kanske jag kan ut och fara så småningom.....

Ja, det är lite möjligheter jag tänker på. Två stenar har fallit idag, fått beviljat att gå upp till 100% på jobb vilket känns riktigt bra. Ökar ju på lönen lite också! Kaaanske jag slipper jobba extra på helgerna, vi får se när jag landat. Min halta häst har fått plats som sällskapshäst hos en gammal kär vän, hon behåller henne ett rejält tag och lovat att säga till i väldigt god tid om hon inte kan behålla henne så jag kan fixa det... Visst skjuter jag fram problemet men har nog inget val just nu... Hon blir kanske också frisk i sitt ben, vem vet??  Så, två bekymmer mindre... Bankmöte är inbokat på torsdag, då avgörs om vi kan lägga bud på huset vi vill ha som gruppboende. Håller tummarna för det eftersom vi alla 7 redan har flyttat in i det huset och börjat möblera våra rum. ;-)

Så lite händer det men framför allt är jag liiite gladare igen. Men erkänner att det fortfarande är grymt jobbigt att bo här, snart mitt fd hem och med min fd..... Hoppas jag kan flytta SNART!!!!!!!!

Vi får se, i nästan inlägg blir det kanske mer sorg igen, man vet aldrig i denna berg och dalbana.... Men just nu njuter jag av mig själv, den starka kvinna som ser möjligheterna!!!!
KRAM

Det blev en tös!!

Ska faktiskt börja detta inlägg med en riktigt rolig sak, min kära kollega fick en liten bebisflicka inatt, kom 00.04. Allt hade gått bra och hon var så klart underbar! Mer får jag väl höra sen... Men vad jag blev glad! En skön känsla!!!

Igår fredag var jag ju ledig. Dock steg jag upp med dottern och släppte ut hästarna när hon gick till bussen. Var i Skurup kl 10 och provade ut nya glasögon. Min syn hade inte alls förändrats på de två åren som gått sedan jag kollade synen sist. Bra. Behöver inte heller sådana där dyrare som man ibland måste ha i viss ålder ni vet.. Så gammal är jag tydligen inte ännu, skönt det! Så det blev ett par vanliga brillor, rödbruna i färgen och ett par svarta solbrillor.

Vetrinären skulle komma mellan kl 11-12 och även min fd pluggvän skulle komma för fika. Hade dock förvarnat henne om vetrinärbesöket. Så gott att se pluggvännen! Som vanligt har vi mkt att prata om när vi träffas... Man jobbar ju i samma branch och så ju. Mitt i allt så kom vetrinären. Min gulliga vetrinär... MEN... Med mitt nuvarande flyt i livet så gick så klart inte hästen igenom besiktigningen. HALT!!!! Alltså, jag höll på att bryta ihop... VA FAN???? Kan inte bara något gå som jag önskar? Så nu står jag här med en halt häst som inte går att sälja... Jag orkar inte... Fick gråta en skvätt när vetrinären kört, min pluggvän fick liksom stå ut med det. Så jävla hopplöst alltså.....

När pluggvännen kört så körde jag och hämtade sonen vid hans skola och sen handlade vi lite mat. Hem om och vilade lite... Det hände inte mkt på kvällen. JAg tog mig igenom ännu en "familjekväll", det kändes lite okej mitt i allt elände....

Idag så vaknade jag ju då av den trevliga nyheten att det blivit bebis. Sen frukost och därefter red dottern. Det gick jättebra! Vi fick till en liten bana på tre hinder och det var mkt lärorikt för henne. Så vi övar vidare på det.... Körde sedan till min kära syster och satte fart på henne och hennes barn så det blev lite städat. Vi tog även en promenad i skogen med picknick. Mkt trevligt var det. Jag gick faktiskt 2.5 km! Ja, det är inte så långt men för mig är det en bit faktiskt. Har inte gått så långt på säkert 7-8 månader! Visst hade vi en pause och vi gick inte så fort men jag blev varm så jag räknar det som motion! Duktiga jag! Passar på att berätta att första veckan med pulver gjorde att jag blev av med 5 kg! Nu är det "bara" 5 kilo till innan jag kan rida! Någon vecka till så....

Kom hem vid 18-tiden och vad möts man av? Joo då, någon kör på ridbanan och fixar det sista... Alltså, jaaa, jag blir så jäääävla bitter... Har önskat mig belysning på ridbanan i evigheter och NU, när jag ska flytta, då kommer det lysa 4 jävla lampor där! Får man inte bli liiiiiiite bitter????? Suuuck... Jag blir lite snurrig på mig själv, jag ska inte bo här längre men jag blir så jäääävla avis på de som ska bo kvar här! Usch, det är en jobbig känsla, att bli avis på sina egna barn... Han sa även att han ev. skulle behålla inackorderingarna, meeen... Det är ju mina... Mitt stall... SNYYYYYYFT........... Fyy va jag känner mig bortkastad, en rest, något som ingen vill ha.... Bläääää......

Nu ska vi i alla fall ha lördagskväll med tacos, gissa om jag inte så gärna vill det men så klart gör jag det för barnens skull... Så nu ska jag sitta här och vara duktig, samla ihop mig... Allt jag vill nu är att dra härifrån... Skita i det och helst aldrig mer se honom. MEN det går ju inte... Nää, snart ska sitta på banken med honom och dela upp vår ekonomi. Sen ska vi dela upp vårt hem och vara barn... Jag vill inte.... Jag viiiiiill inte.... Skitrövliv!!!!!!!!!

KRAM

Inget inlägg igår...

Dagen igår gick mest neråt på den där berg och dalbanan. Det började med att han skickade sms om värderingen, den blev väl såå där... Men han skrev att han ville köpa ut mig och det gjorde mig så ledsen... Så jag tänkte mkt på det under dagen på jobb och den där klumpen växte mkt under bilfärden hem. När jag kom hem så var bonussystern där och skulle rida, bara till att skärpa mig. MEN det rasade nästan direkt för hon frågade hur det var med mig... In och gråta en stund... Gråtnisse är jag.. Men lyckades till slut samla mig och gå ut och titta när de red...

Visste ju vad som var väntat senare på kvällen, nu skulle huset diskuteras... Jag hade ooont i magen och kände hur nerverna hoppade runt som tusan... Mkt riktigt, han tog upp det och vi försökte prata men jag bara grät, suck... Men förklarade i alla fall att det inte var så himla lätt att bli totalt utesluten... När de satt och pratade om saker och jag satt bredvid och visste att jag inte kunde vara med för jag räknas inte längre... Tror han förstod bra! Han såg ganska ledsen ut när jag grät så mkt... Jaja... Sen gick han upp och då kom stora gråten till mig, ni vet den där som krampar magen och skakar hela kroppen, ojoj det blev många liter tårar den kvällen. Satt där och hulkade några timmar... Sen trillade jag ihop i sängen och somnade direkt.

Idag har det varit bättre. Tror jag behövde gråta ordentligt. Dagen var bra på jobb och jag kände mig ganska stark när jag körde hem. Det har hållt i sig hela kvällen. Jag pratade ordentligt med honom, skönt at klara det med bara liiite snörvel. Men jag höll mig otroligt lugn och vi fick bestämt en hel del... Så jag hoppas denna uppförsbacke på berg och dalbanan håller i sig lite nu, vardagen blir ju lite lättare ju... Men antar att det kommer flera dippar, tänk bara när jag ska flytta ut på riktigt? Då är det ju slut på riktigt ju... Usch.. Sen kan jag tänka mig att hjärtat krampar varje gång man ska prata med honom i telefonen.. Det är ju något jag måste pga barnen. Men ska inte tänka på det nu... Just nu ska jag bara njuta av den där lilla backen uppför. Jag vet att det snart vänder  igen.

Men vet ni, det är bebis på gång!!!!! Min kära kollega ska sättas igång just nu, i skrivandes stund!! Tänker på henne mkt, vill så gärna att allt ska gå bra! Lilla bebisen.... Kom nu ut med dig och var frisk och fin... Längtar tills jag hör ifrån dem igen... Roligt mitt i eländet, skynda dig bebis!!!

KRAM

Upp och sen krasch ner igen...

Tycker att dagen på jobb idag har gått bra. Fick till ett samtal med vetrinären och om han inte får något akut så kommer han på fredag. 1500 kr kostar det kalaset... Suck... Men jag har kännt mig ganska glad i dag på jobb. Har varit en hel del att göra och det är skönt. Visst blev jag lite trött på slutet men patienterna slutade inte att komma för det, bara till att jobba på! Kändes även ok att köra hem...

Dock vände det ganska fort när jag kom hem, mötte ett välstädat kök, okej tänkte jag... Dottern kom glatt in och sa att hon skulle rida barbacka på kompisens häst idag, det var okej för hennes pappa. Hmm, det tyckte verkligen inte jag, en unghäst som dessutom inte blivit riden på länge, det är inte lämpligt! Men ville inte säga emot hennes pappa men sa till honom att han får i så fall vara med och hålla hästen i alla fall. Men han blev lite sur och förklarade för dottern att hon inte fick. Sen, när jag funderat vidare om kvällsmaten och kom fram till att vi hade mkt rester. Informerade honom att det fick bli rester idag och då var han så gullig att berätta att de redan ätit. Okej... Bortplockad redan där... Vilken tur att jag inte börjat laga mat ju..

Jag hjälpte dottern lite i stallet och sen gick jag in igen en sväng. Märkte att han var på gång iväg och var spänd på om han skulle berätta var han skulle. Jo, så väluppfostrad var han, han informerade mig. Mitt hjärta gick in i kramp... Kände mig så ofattbart ensam och bortvald. Han skulle ju till vår kära crossvänfamilj och jag var inte välkommen att följa med.... Usch... Klumpen i halsen kom tillbaka, jag önskar så att det inte är så här... Vi brukar ju köra dit tillsammans, jag fick inte följa med, jag är bortvald... Det smärtar så oänligt, guuud, det är verligen grymt att behöva bo här tillsammans... Hur mkt klarar mitt hjärta, det är ju bara grus nu ju, ska det bli damm också av det... Satans helvetes jävla skiiiiiiit..... Våra vänner, vår gemenskap, poooooff---> borta.... Usch, tårarna rinner nu, de första idag... De har hämtat sin valp, jag har verkligen sett framemot att se den... Men han vill inte ha mig med längre, jag är ingenting... Jag är bortvald.... Snyyyyyft...

Sitter här i min ensamhet, tittar på Biggest Loser och skriver och gråter en skvätt. Jag vill dra något gammalt över mig, fetto, äckliga jag.... Bortvald.... Kan man bara skita i det nu? Sticka bort från allt, bara lämna?? Nää, det kan man ju inte... Man är ju en vuxen, ansvarsfull människa... Men guuuud va jag bara vill dra bort från allt... Skita i detta jävla livet... Skitmögliv....

Kram

Fruser och allmänt olycklig idag.

Jaha, måndagen slut... Den gick fort kan man säga. Körde till jobb imorse, efter en jobbig morgon hemma. Fick plocka undan lite inför mäklarbesöket idag. Bädda sängen och sådant...

När klockan var 11 så gick jag tyst igenom det i huvudet, nu kommer mäklaren, nu blir mitt hem granskat... Samtidigt så hade jag en kär stammis som även känner exet mkt väl och det gjorde ju inte saken bättre. Drog ett djuuuupt andetag och kallade in honom... Vi började prata som vanligt MEN han frågar ju en hel del, jag är väldigt öppen så han vet ju hur vi har haft det med allt tidigare... Så, det var lika bra att krypa till korset och berätta för honom, det kommer att kännas skönt när jag träffar honom vidare... Det var ok att prata med honom om det, satt lite bakom honom så jag behövde inte le vackert heller... Han är bra att prata med, vi har ju varit djupa ihop förr... Gullig man!

Eftermiddagen blev ganska lugn, jag vet inte, hade svårt att känna glädje idag på jobb, det brukar jag kunna. Men tröttheten är så tung... Känner mig matt på något vis... När väl klockan blev 17 så körde jag mot Ystad, skulle ju handla pulver. Köra bil är alltid svårt, minns när änglatösen dog, jag hade så svårt att köra bil. Finns så mkt tid för tankar och jag minns att jag alltid ringde någon, pratade mig igenom bilfärden... Jag kände idag att min klump i halsen växte och växte, sved i halsen... Näää, vill inte gråta nu, vill inte komma in på XV och se rödgråten ut... Fick så klart ringa honom också och höra om det fanns pengar på kontot, bara höra hans röst gjorde att klumpen höll på att explodera. :-( In på XV och jag fick vänta en stund, hon hade fullt upp. Plockade ihop det jag skulle ha, nuu, snart kunde jag böla... Stod där och skulle betala och då frågar hon om det kändes bra?!?! Ohhh.... Klarade inte det så bra, nää sa jag med tårarna  i ögonen, klarar inte att folk bryr sig när jag nääästan exploderar i halsen... Fick försöka stamma mig till en förklaring, alltså inte pulvret som inte känns bra utan annat.... Hon förstod att det var något så klart men det var massor med folk där så hon var så klok att hon inte frågade vilket jag är tacksam för... Ska maila henne och förklara sen...

Fick köpt mitt pulver OCH ändrade mitt medlemsskap till att bara kunna köpa pulver... Det gick tydligen, skitbra för allt annat pulver smakar skiiiiit... Så nu satsar jag på en längre period med pulver, så länge jag orkar... Som sagt, aptiten är ju inte på topp så det är lika bra att köra med detta ju. Då vet jag också att jag får i mig all näring som jag behöver, bättre än bara knäckebröd och choklad.... Gick ut i bilen, nuu kunde jag släppa ut tårarna, trodde jag... hade visst lovat att köra in om grannen också och kolla en prick... Bara till att hålla igen lite till då... Kan tårar rinna över?? Kämpigt... Kollade in pricken och pratade lite med dem, beundrade deras fina renovering, blir jättefint... Körde hem och mötte då dottern och hennes vän, nää, nu kunde jag inte heller gråta. Herregud, när får man egentligen gråta?? Exet mötte mig i köket, så klart... Jag tog tag i kvällsmaten direkt, lika bra. Lagade korv stroganoff o ris. De andra åt och dotterns kompis var med. De hade vilda disussioner om crossbussen, hur de skulle måla den och sätta märken på den... Jag lyssnade en stund men då började klumpen växa igen, exet planerar med barnen men det slog mig, jag är ju inte med där ju... Jag kommer inte få åka med dem i den bussen mer ju... Fyyy tusan va ont det gör, jag räknas inte mer.... Snyyyyyft....

Ja, det var en tung em och kväll idag. Vad ska man säga, livet är inget kul just nu... Glömde ringa vetrinären idag så klart... Jag ooooorkar inte... Min kropp skriker, den vill bara ligga kvar i sängen, den vill ingenting... Hur katten ska jag få till lite energi? Jag vet inte... Bläää för allt... Äntligen får snart sonen sitt mopedkort, jamen då flyttar vi in till byn som han längtat efter så länge... Äntligen har dottern fått kompissällskap i stallet, jamen dååå flyttar vi härifrån... Äntligen börjar här rensas upp och röjas, jamen dåå flyttar vi härifrån.. Äntligen har vi stabil ekonomi, jamen, då lägger vi ner hela skiten... Suck....

Klockan är snart 21 och jag funderar på att lägga mig... Gräva ner mig lååångt ner under täcket, kanske kan de där tårarna komma snart? Imorgon är en annan dag....

KRAM

Orken räckte inte...

Bloggen fick vila lite, jag orkade inte skriva här. Men nu ska jag försöka summera helgen som gått. En galen helg känns det som. Mina känslor åker ju berg och dalbana, helt galet. Ibland känns det hemskt, hopplöst och förtvivlat men ibland kommer det någon liten ljusglimt, jag känner mig stark och känslan av att detta ska jag klara kommer över mig. Men sen dippar jag igen och allt blir svart igen. Jag är i alla fall extremt trött, det är väl inte så himla konstigt, jag har ju tusen saker i huvudet att tänka på och sen ska man ju göra annat också...

I fredags så var jag hemma och hängde nästan hela dagen. Vad gjorde jag? Tittade på datorn och tja, guuud, vad gjorde jag?? Jag minns inte...... Men jag satt nyduschad när dottern kom hem i alla fall, vi skulle ju till frissan. Ny frisyr blev det, jag gav henne fria händer och jag blev nöjd! Dock är ju frågan om jag kan skapa samma frisyr imorgonbitti, måste ju tvätta det då ju... Kommer kanske till jobb med värsta skumma frisyren... Men det var mysigt att sitta där och bli ompysslad, jag har ju världens gulligaste frissa ju... Hoppas jag har råd att fortsätta gå till henne sen...

Sen blev det lögnfamiljeliv på kvällen. Jag stekte hamburgare och sen tittade jag på Lets Dance. Dottern gick och la sig tidigt så jag satt där själv, tja, lika bra att vänja sig ju... Fast ska jag bo i gruppboende får man ju lite sällskap om man vill... Men det gjorde inte så mkt att sitta där själv, tittade både på tvn och mobilen så jag roade mig... Hängde uppe ganska länge och hade faktiskt lite sömnbesvär, vaknade några gånger på natten och kunde inte sova... Hör inte till vanligheterna för min del...

Lördagen då? Hmm... Herregud, det var ju igår ju... Joo, nu kom jag på. Vi började röja på ovanvåningen ju... Röjde ur klädkammaren, slängde en hel del och mycket åkte i tvätten. Tänk så stort det blev där efter en röjning, kolla sa han, nu kan man till och med hänga jackor här. Jaaa, grattis till de som ska bo här, det ska ju inte jag ju... :-( Längst inne stod den där, jag fasade tills vi skulle nå den, ängladotterns låda. En blommit papplåda, i den finns lite av hennes kläder, hennes filt och lite mjukisdjur som hörde till henne. Jag fick tårar i ögonen när jag såg den, nää, nu klarar jag inte av detta, den får vänta. Den fick stå kvar, erkänner dock sen att jag lyfte lite på locket och tjuvkikade ner i den, ohhh.... Där låg hennes kläder, lilla bebisen, lilla tösen... Tänk, hon använde dem ända in i det sista, heeelt sjukt... Hur katten klarade jag av det? När hon dog, tomheten och ensamheten efter och begravningen, näää, jag kan icke förstå hur jag klarade av det...

På eftermiddagen så körde jag och min kära mor upp till det andra stallet som ev. kunde bli inhyrning till oss. Jag har ju haft min häst där innan jag flyttade till egen gård och det var verkligen nostalgiskt att komma dit. Såg precis ut som förr, jag lämnade det stallet runt 1995-96 något... Tyvärr har mannen på gården dött, han dog för 12 år sedan och stallägaren berättade om händelsen för oss, vi drack så klart lite kaffe där. Vad människor ska stå ut med! Han dog hemma, i hennes famn... Vi grät en skvätt när hon berättade om det, så sorgligt... Vi var där i många timmar och pratade och pratade, det var gott att se henne igen... Dock bestämde jag mig redan i bilen hem för att inte välja det stallet, jag behöver träffa nytt folk, positiva människor och få ridsällskap. Jag vill absolut inte behöva hjälpa till om jag inte vill, tror jag hade haft svårt att säga nej till denna stallägaren. Så, visserligen hade det blivit lite billigare men med risken att det blivit konstigt med att behöva hjälpa till. Jag har kommit fram till att jag hellre jobbar två lördagar i månaden för att slippa ha kravet att hjälpa till. Så känner jag...

Det blev sen kvällsmat igår, lördag och när den var färdig så var klockan 21.30 så jag kröp i säng och tog datorn med mig istället. Skönt...

Söndag idag och jag sov ända tills 08, skönt. Skulle komma en och titta på säljhästen kl 10.30 så jag kunde inte ligga och dra mig hur länge som helst, ville ju gärna att hästen skulle hinna äta frukost först ju... Det var en jättetrevlig kvinna som kom, hon verkade intresserad MEN hon tyckte att hästen såg liiite halt ut i ena varvet... Jaaa, så klart... Med mitt flyt i livet så är hon väl halt också... Blir såååå jävla trött. Dock var det bara i ena varvet och jag tror inte det är som hon är halt utan hon orkar inte bära sig i det varvet. Det saknas muskler och då kan det bli så. Naturligtvis får en vetrinär bedömma det så jag får ringa imorgon om en besiktning.Jag kan inte mer än hålla tummarna.... Bra att veta ju, är hon halt får hon gå till slakt istället ju, synd på sötishästen men jag kan ju inte ha en halt häst tyvärr...

På morgonen så tittade jag på Blocket och såg stallet vi tittade på förra helgen, hon annonserade efter inhyrningar. Meeeen, det var ju våra boxar ju, paniken spred sig, hjääälp... hur gör man nu?? Jag smsade henne och sa att vi gärna ville ha hästarna där men visste ju inte från när pga husförsäljning osv... Hon var schyst och erbjöd att vi betalade från juli månad MEN betalade den månaden redan nu som en handpenning! Så nu är stallet fixat, såååå skönt! Lite dyrare men jag tror det blir trevligt där. Stallet är ljust och fint, inga snobbar som har häst där. Mycket ryttare i området och i just det stallet, jag kommer att träffa nya människor och positiva sådana, jag tror det kommer att bli roligt. Det ska bli riktigt skönt att slippa bry sig om stall, hagar och ta in hö osv... Jag ska bara åka dit och göra det roliga, gud så lyxigt... Skogen kommer jag att sakna men asch, jag får väl lasta och köra till den om jag nu kan behålla släpet... Bättre med trevligt stall och bra ridbana....

Syrran och jag plus barn var en sväng och tittade på huset igen, det vi tittade på i tisdags. Det är sååå fint, vill verkligen bo där. Måste fixa allt med pengar och lån och sådant bara... Men det är perfekt till oss... Gillar det verkligen, har redan börjat möblera det som ska bli mitt rum. Jaja, vi får se hur det går. Man kan väl aldrig ha tur helt plötsligt, det säljs säkert till någon annan.... :-(

I em/kväll har jag städat lite för imorgon kommer mäklaren för värdering av vårt hus. Jag rensade ur min garderob, slängde nästan en hel säck med kläder. Behöll dock en hel del, i alla de olika storlekar. Sorterade efter storlek och man kan ju lätt se när jag tyckte det var roligast att köpa kläder ju... Vill gärna spara eftersom jag tänker komma i dem igen en vacker dag. Det är ju så att jag inte kommer att kunna köpa så mkt kläder och därför sparade jag de som jag gillar!

Vill inte ens tänka på att mäklaren ska komma imorgon. Usch, man kan ju lura sig själv i mellanåt men när en mäklare kommer så är det allvar. Nu ska jag inte bo här längre, det är över, slut... Mitt fina hem, nyrenoverat, som jag väntade på ett sovrum... Tänk, jag kommer sörja det.... Vill egentligen inte sörja ett hus men lite kommer jag nog att göra... Här har jag ju fått tre barn, varit så lycklig och varit så olycklig när ängatösen dog. Ja, det har hänt mkt i detta huset. Men nu ska jag inte bo här mer...

Ikväll bjöd jag barnen och honom på söndagsstek. Riktig söndagsmiddag! De åt bra, skönt! Nu äter de glass, de sitter vid tvn, jag sitter själv i köket, vill ha det så... Jag måste vänja mig, jag ska inte vara en familj med honom mer, jag ska bara vara familj med mina barn nu. Konstigt, det har gått så himla fort ju... Jaja... Fick sms från en som vi har umgåtts med parvis, hon frågade hur det var. Skrev vad som hänt och hon skrev, det är ju som en såpa på tvn ju... Jaaaa, det kan man ju säga, hur gick det till, mitt liv?? Mitt braiga liv, mitt trygga liv, krasch...

Jag har börjat dricka pulver igen. Började i går, hoppas jag kan köpa mer på Xtravaganza imorgon. Fick köpa några färdigblandade Naturdiet i affären för jag hade inte så det räckte över helgen. Ja, det blev så. Jag vill så himla gärna rida med min dotter, jag vill gå ner nu... Så nu blir det detta i några veckor, har ju ingen vidare aptit ändå, äter mest knäckebröd och choklad ändå så då kan jag ju hålla mig till pulver och kanske gå ner lite på köpet. Vill rida, vill känna mig fin igen...

Imorgon börjar en ny vecka, nya utmaningar. Måste ringa vetrinären, måste ev. ringa banken, hur katten ska man hinna jobba?? Jag hade behövt vara lite ledig för att hinna allt ju... Orken, var är du?? Sen vill ju dottern rida hela tiden också, det förstår jag ju... Idag fick hennes pappa hjälpa henne, så får det ju bli ibland ju... Ja gott folk, livet är tufft men det börja ljusna lite ibland, skönt! Nu vill jag bara ha detta över, få allt löst och sen får jag se hur jag klarar mig ekonomiskt... Vet inte hur fattigt det blir men någon semester ser jag inte precis framför mig.... Men den som spar han har! ;-) Tror jag ska lära mig att snåla, jag ska verkligen snåla och gneta...

Nä, nu kallar sängen, imorgon är det jobb... Höres...
KRAM

Urladdning...

Den kom igårkväll, urladdningen... Sen som legat och malt i några dagar, den kom pang. Allt började med att vi började prata om huset. Jag kände direkt att jag blev bottentjurig, antar att det är för att jag är rädd för smärtan... Usch, jag började gråta och sen skrek jag lite på honom, slog med några dörrar och sen exploderade det i mig, jag bara grät och grät. Ni vet, en sådan där gråt som gör att magen nästan vänder sig, luften tar slut och hela kroppen krampar... Ja gud va jag grät. Högt och ljudligt, det bara forsade... Usch, kan bara minnas att jag gråtit så här en gång tidigare och det var när jag slog ut min bröstmjölk i vasken för bebisen som skulle haft den dog. Det var precis samma sorg denna gången. Han är borta fast han inte är det, jättekonstigt... Sen började jag skriva till honom på mobilen och det samtalet gick bättre, det kändes lite bättre efter det... Fast smärtan försvinner ju så klart inte...

Det blev en mkt tuff kväll. Var totalt slut efter det och det blev inte problem att somna som jag trodde, min kropp bara däckade... Tyvärr hörde mina barn mig, min dotter har komenterat det idag men vad ska man säga? Jag sa precis som det var, att jag är jätteledsen MEN förklarade att det är mycket bättre att gråta och skrika än att samla det på hög inom sig. Tror hon förstod. Jag sa till henne att det snart blir bättre igen... Jag ska bara sörja... USch, det känns hemskt att hon hörde men samtidigt så kan jag ju inte bara låta bli att gråta, jag är ju ledsen... Snart ska jag bli en ordentlig mamma igen, älskade ungar, snart är eran glada mamma tillaka igen. Dock känns det som en evighet för mig just nu, en evighet innan jag kommer över honom...

Jobbat idag också, skönt. Dock är det ganska mkt att göra och jag är så himla trött de sista timmarna. Eftermiddagarna har varit tuffa, man ska hitta tid till både bokade patienter, labb, telefonen och serva läkarna och då är vi bara två stycken på eftermiddagarna... Så det var andra dagen idag som det inte blev fika på em, suuuck... Berättade för en patient idag, hon gav mig en lång, hård kram. Hon sa att jag klarade mig och att jag var bra och en underbar person. Tänk, en patient sa allt det till mig?!?! Ja, det är skönt. Sen var det en manlig patient som flörtade lite med mig, han sa att jag hade utstrålning! Hihi, jag tackade honom och sa att det var precis vad jag behövde höra! Sen diskuterade han vidare att det fanns en del miljadärer som fick unga flickor trots att de var 90 år! Hmm, kan undra om denna 90 åring har mkt pengar, ska kanske lägga in en stöt???? OBS, skojade bara alltså.... ;-)

Efter jobb så fick jag rusa ut till bilen och hem om för att hämta barnen. Dags för att titta på hus nr 3. Det var okej... Billigare än nr 2 men dyrare uppvärmning. Det hade funkat bra för oss alla utan för mkt ändringar... Några väggar precis som i det andra. Dock fick jag inte den känslan som jag fick i hus nr 2, den känslan som sa att här kan jag bo! Tyvärr.... Men vi får se... Jobbigt att vilja ha ett hus så mkt men samtidigt är jag låst i det gamla... Frågan är om jag ska titta på lägenheten också? Velar så...

Efter hustitt så åt vi kvällsmat hos syrran, jag och barnen. Jag kämpar på med att vara trevlig men det går så där tycker jag. Orken finns inte. Jag orkar inte vara så social, jag kämpar mig igenom min arbetsdag sen är jag megatrött... Så ni som vill träffa mig, håll ut, snart kommer min ork tillbaka, då ska jag älta för er alla, för det är jag bra på!!

Ikväll orkar jag inte gråta. Är så himla slut nu... Om några minuter släcker jag lampan och drömmer mig i väg i mina fantasier, tror jag ska sticka till norra Italien ikväll i mina fantasier. Leta efter en eldig italienare?!?!? Man vet aldrig vad som hände i min fantasi, man kan hitta allt möjligt!!! Imorgon förmiddag ska jag göra INGENTING. Vila min slitna kropp och själ, finns ju tusen borden men nä, tror att jag skiter i det faktiskt... Vi får se, imorgon är ännu en dag i helvetet...

KRAM

Trött, såå trött...

Hur kan man vara så himla trött? När kommer energin tillbaka? Jag gäspar och gäspar mest hela dagen, känner på em att jag är så trött i hela mig. Kroppen är trött men det har den ju varit sedan tidigare pga övervikten men nu blir jag även så trött i huvudet. Antar att det är mycket som snurrar där inne och jag lägger så himla mycket energi på att klara mitt jobb. Jag vill att mina patienter ska möta en sköterska som är som hon ska, inte en deppig och förgråten sköterska! Jag vill kunna småprata med dem, vara som jag brukar, det är dit all min energi går... Sen, när jag kommer hem så måste jag möta honom. Då ska vi leka familjeliv, bläää... Lögn och åter lögn, fast det har ju mitt liv varit den senaste tiden ändå... Snyft, snart behöver jag gråta igen.. Grät en kort sväng i kväll men det börjar samla på sig känner jag. Jag får ta det på fredag, då får jag gråta hela förmiddagen. Det ska bli skönt! Ska spela snyftlåtar, läsa tillbaka på bloggen och tänka på ALLA minnen... Herregud, det är ju mer än halva mitt liv, hur ska jag klara mig utan honom, han har ju varit med mig så länge och under så stora grejor i mitt liv. Faaaaan.... Rövhål.....

Dagen på jobb har varit bra tycker jag. Lagom att göra, lite dötid efter lunch men sen hände allt på en gång. Skumt, det är ofta så, först inget och sen allt. Hade eftermiddagen med goa kollegan och vi hann diskutera lite hus och annat... När dagen var över på jobb så satte jag mig tungt i bilen, nu var det dags att ta tag i det riktiga livet igen, det där hemma, det där familjelivet som är en lögn. Bonussystern kom så snällt och red säljhästen, hästen går bara bättre och bättre. Tyvärr förstår inte bonussystern att hon passar väldigt bra ihop med hästen, jag tycker att hon borde köpa henne! Dottern red också, gick bra.

Frågade honom idag om mäklare, han skulle ringa sa han. Kan undra vad han väntar på, jag frågade om detta var kul? Nä, det tyckte han ju inte. Undra om han börjar längta efter henne? Nää, jag ska inte tänka på det, det gör för ont! Kan jag hitta någon som jag kan älska sen? Får väl göra min operation innan för det lär väl inte vara någon som vill ha en tjockis... Det vill jag inte heller tänka på...

Imorgon ska vi titta på hus igen... Jag letar efter min framtid. Den ska finnas där ute... Ska hitta ett nytt hem, efter att ha bott på samma ställe i 16½ år, helt sjukt. Men det är inte det värsta, jag kommer inte att bo  med honom mer, mannen jag har älskat i mer än 20 år... Usch, känner mig så jäääävla olycklig!! Tänk att jag känner så mycket avundsjuka på min dotter när hon kramar sin pappa, jag vill ju också göra det, det har jag gjort i över 20 år. Naturligtvis vill jag inte att han inte ska krama henne men det svider så i mig... Gråter nästan varje gång, ska försöka sluta med det. Skärpning!!

Nä, jag borde rycka upp mig, ska försöka leta upp energin som behövs till det. Blir det lättare när jag flyttat? Kanske men då är jag ute ur hans liv för gott, usch, vill inte ens tänka på saken. Vet ni, jag orkar inte skriva mer nu, jag oooorkar inte..... Hela jävla livet är bara skit och mög, sörjer så... Jävla helvete mög skit... Varför????? Näää, jag är väl inte värd mer, inte ens hans kärlek mer... Usch, borde lämna detta rum, här sitter vi, varför envisas han med att sitta här inne?? Han vill ju inte leva med mig längre, varför sitter han här vid tvn varenda kväll? Gillar han att plåga mig? Begriper inte.... Nä, jävla liv, nu får det snart vända.... Pissliv....

KRAM

Tisdagen avklarad...

Känns som en nedräkning, frågan är mest, vad räknar jag ned till? Det har jag inte kommit på ännu... Tills jag kan flytta härifrån? Tills jag mår bättre igen? Tills min operation? Tills jag slutat älskar honom? Tills jag kommit över honom? Tills barnen mår bättre igen? Tills jag hittat en ny kärlek? Jaaa, det kan man undra men jag fortsätter att räkna ner, kanske jag kommer på en vacker dag vad jag räknar ner till...

Dagen på mitt jobb har varit intensiv kan man säga... Hade egentligen inte så många bokningar och vi hade egentligen tillräckligt med läkartider, vet egentligen inte varför den blev som den blev. Det var nog mest em som blev lite konstig, det ringde väldigt mycket och det var en massa fix. Jag som sällan tappar mitt humör började skälla i telefonen, vill dock tillägga att jag faktiskt hade lagt på luren innan! Sjukresor åkte på en slev av mitt bottenhumör, de är ju riktigt knäppa där ju... Grr...Men som sagt, det fanns ingen i luren... Kräkte av mig till flera kollegor, de tittade lite förvånat på mig... Lite senare på em skrattade jag mest åt eländet, var kom alla röriga människor från? Mitt i allt kom en av läkarna in och velade lite om han skulle komma imorgon eller inte, han mådde ju inte så bra.... Bara bestäm dig tänkte jag för mig själv, hur svårt kan det vara liksom??? Men till slut fick jag honom till att klubba beslutet att han skulle stanna hemma imorgon! Så morgondagen blir säääkert skojig....

Jag älskar verkligen mitt jobb, det är en lite vc där man känner många av patienterna. Men ibland kan man inte utan att stanna upp och tänka, hade detta fungerat på en större vc? Som idag, mitt i all röra så knackar det på och där står en av mina stammisar som inte bokat tid, nuuuu ville patienten få sitt sår omlagt, nu??? Hmm... Tja, varför inte, kan ju knappast bli rörigare... Så jag log mitt mest soliga leende och bad patienten komma in! Klart vi skulle fixa det också, varför inte liksom?!?!

Kunde sluta lite tidigare idag för att det var dags att titta på hus nr 2! Körde hem om, tog en pause och sen lastade jag in barnen i bilen och körde mot Skurup. Denna gång var jag extra spänd när vi skulle gå in i huset för första gången, lukten tänke vi ju på direkt. Japp, minnet av förra huset var starkt! Men här slog ingen unken doft emot mig, här luktade ingenting, bara god doft. Tror vi alla 7 gillade huset jättemycket! Kändes mysigt och fräscht, fint och i ordning! Här kan jag bo! Har redan önskat rum i mitt huvud och sonen min har också redan flyttat in, de verkade alla nöjda med huset. Sååååå, nu är ju frågan, för vilket pris kan vi få det? Det kan ju finnas en hel del till som vill ha detta hus! Seeen betyder ju detta att jag måste PRATA med honom om detta huset, han har inte sagt ett ljud, jag funderar på varför? Varför tar han inte upp saken? Jag tror, det är bara vad jag tror men jag tror att han vill bo kvar och väntar ut att jag får bråttom... Eller varför händer det ingenting? Nää, uuuusch och fyyy, jag måste väl ta upp det... Känns ju urdumt att det är jag som måste dra upp det trots att det inte är jag som valt detta ju... Skiiiittråkigt ju...

Har idag frågat chefen om möjligheten att gå upp till heltid. Jobbar ju idag 90 % men hade gärna fått upp den till en heltid. Mest troligen får jag inte min tjänst upphöjd men kanske att jag kan få 10% på vik, vi saknar faktiskt 40 % i jämförelse med övriga vårdcentraler i företaget. Tänker att jag kanske slipper jobba extra så mkt då, slipper röra mina lediga helger. Så hoppas på det! Det innebär att jag jobbar varannan fredag, alltså ledig varannan så liiite lyx får man behålla trots allt.

Fick precis kontakt med det andra stallet, ska dit i helgen och pratas vid. Kan ju verkligen tänka mig där pga SKOGEN! Tänk, när man deppar att kunna rida rakt ut i skogen och bara andas in den friska luften där. Tänk en sommarkväll, när det börjar bli svalt, då är det ju underbart. Faaaan, måste gå ner i vikt så jag kan rida nu ju... Pulver, ska jag ta till pulver?? Men går jag ner för mycket får jag kanske inte min operation? Ohhh, varför är det så förbaskat lång väntetid?? Pengar, ingen som vill sponsra med en operation??

När jag läser igenom detta inlägg ser jag lite ljus, lite hopp om framtiden, ser ni det också? Idag har det varit en bra dag i denna kaotiska värld, har inte gråtit alls idag, har nääästan kunnat vara lite halvtrevlig till honom.. Faaaast, har inte träffat honom så värst mycket, är det därför det varit ok? Sonen har tagit sig igenom sina problem för tillfället och är lite gladare, kanske det hjälper till? Ja, inte vet jag... Har inte heller haft så mkt tid att tänka, att tänka på allt jag kommer att sakna, hur ont det gör att bli lämnad. Det är skönt att inte tänka hela tiden, helgen var ju hur jobbig som helst...

Nu ska jag SOVA! Två dagar kvar att arbeta, gött. Förhoppningsvis kommer bebisen på torsdag, på Ulfdagen, blir det sen en tjej så vinner jag!! Det hade varit trevligt! Annars blir jag nog lika glad om det blir en kille och en annan dag, bara allt går bra! Nää, jag ska inte ha bebis, min kära kollega ska ju ha typ jättesnart!

KRAM

Överlevt ännu en dag!

Ja, då har ännu en dag gått, pust... En mindre, en dag mindre i det nya livet. Jag tror att det blir bättre men det dröjer nog. Jag tror att det kommer att bli bra men man måste ju ta sig igenom och jag kan inte hoppa över något steg. Jag måste flytta, jag måste lämna detta livet och gå vidare men det är verkligen så jävla tufft. Det är svårt att känna att man är bortvald, en sak som kastas iväg, det finns någon som betyder mer för honom, på det sättet som jag gjort tidigare, jag betyder inget mer, jag är bara en fd... :-(

Jag är glad för mitt jobb! Skriver direkt till min kära kollega, vet att hon läser här inne. Jag känner dina klappar, jag känner verkligen att du bryr dig och det gör mig så himla glad. Jag kan tyvärr inte uttrycka det just då, jag kämpar mot tårarna... Tack!!! På slutet kunde jag till och med prata lite om det, så klart går det lättast att prata om de praktiska sakerna, som var jag ska bo och om jag ska skaffa extrajobb men ändå ett steg i rätt riktning. Det är tur jag har mitt jobb!!!

Hade en intensiv förmiddag, träffade många patienter. Hade ett djupt samtal med en stammis, om död och hur man kan få en bra sistatid. Kändes bra att prata så med patienten, dock önskade jag ibland att jag kunde ge en kram till vissa. En av mina käraste stammisar fick avslutad behandling idag, den patienten kommer att bli saknad!! Gulliga, gulliga människa!! DEN patienten fick en kram!!! På eftermiddagen blev det betydligt lugnare, både för läkarna och för oss sköterskor. Möblerade om lite fick vi tid till, mkt bra! Men klockan blev 17 även idag och då ska man ju köra hem. Det brukar ju vara väldigt skönt men tja, kanske inte just nu... Blää...

Ikväll så har det utstrålat familjeliv i detta hem, ett fejkat familjeliv! Vi är så duktiga på detta så... Jag har inte ens orkat gråta idag, inte tjurat på honom heller. Försöker vara neutral och uppföra mig! Tycker att jag klarar det ganska bra... Sväljer många syrliga komentarer, tror trots allt att jag vinner på det i slutändan, framför allt kommer jag få en bättre bild av mig själv om jag sköter mig och uppför mig väl. Så därför kämpar jag på med det! Dock kvarstår problemet med sonen och det är ju inget kul. Försöker att inte anklaga exet för det men ibland tänker jag att det är hans jävla fel. Det är ju han som bestämt att min son ska bli en som ska vandra mellan två hem, en som inte vet var han ska ta vägen just nu... Troligen känner han sig helt ovetande om framtiden, precis som jag... Då är det fan inte lätt att ta tag i andra problem samtidigt. Stackars pojke!

Nää, nu går mina ögon  i kors, tror jag måste sova... Har försökt titta på Biggest Loser ikväll på tvn men det gick så där. När dottern var där så var det ok men när hon gick och la sig så kändes det inte så kul att sitta där med honom. Förstår inte varför han tvunget ska sitta där på kvällarna, vi har ju en tv till däruppe, där kan han ju sitta. Han har ju valt bort mig, varför måste han sitta där jag är? Guud va jag längtar efter ett eget boende nu men samtidigt så blir jag livrädd när jag tänker på det. Jag har ju honom liiiiiite nu ju, får träffa honom varje dag men samtidigt svider det i hela mig när jag ser honom... Kan undra hur länge det ska vara så? Det får tiden utvisa...Hjärtesorg är tungt.

KRAM

Gråtig dag...

Usch, det har inte varit någon bra dag idag. Känner inte igen mig själv just nu. Orkar inte prata med folk, vill bara krypa in i mitt skal och gömma mig för världen. Bara vara och inte mer... Så förbannat trött på allting, ledsen och olycklig, skitliv just nu. Ser hur min son mår dåligt och jag kan inte göra ett skit. Jag kan inget göra, jag kan inte bestämma någonting. Piss och mög...

Grät vid frukostbordet, grät vid förmiddagskaffet, herregud, hur mkt tårar finns det i en människa? Dottern och bonussystern red på förmiddagen, orkar inte ens vara social då. Jag skulle kanske bjudit på kaffe? Skulle kanske suttit där i mitt kök och vara trevlig när jag egentligen bara vill lämna allt och slippa undan all smärta. Önskar just nu att jag inte hade några djur, då hade jag inte behövt vara här nu! Jag hade kunnat bo någon annanstans, har fått erbjudande men jag måste ju vara här för djurens skull. Barnen, de måste ju ändå vänja sig, någon har bestämt att de inte får leva med mig hela tiden längre, fyyy vad jag hatar det!!!

Var och tittade på ett hus och ett stall idag, stallet luktade godare än huset, dvs, det var ett mögelhus. Fukt i källaren antar jag.. Jag kände lukten så fort jag steg in i huset och jag ska ärligt säga att jag inte längre tittade så noga, här kan man ju inte bo ändå... Samtidigt kände jag panik, nu är det allvar, nu tittar jag på annat boende... Vi lämnade huset ganska snabbt, ingen ide att lägga tid där, det luktade ju skit. Jag, dottern och min mor körde till ett stall där det finns 2 boxar lediga... När vi steg in så luktade det väldigt gott där, det var ett ljust och mycket fint stall. Frisk luft och en trevlig stallägare MEN ingen skog. Bara grusvägar att rida på. Visst fanns där en fin ridbana men jag hade ju önskat skog. Kände mig halvt gråtfärdig där, jag vill ju bo här, ha mitt stall och allt här! Piss o mög...

Åt lunch hos syster och det var trevligt. Vi diskuterade kollektivt boende och det låter ju toppenbra. Men jag är inte hundra, är rädd för att förstöra en fin relation med min syster och min mamma. Sen binder man ju upp sig i ett hus... Nää, detta är faktiskt inte alls lätt. Herregud, hur kan man hitta ett boende när man inte vill? Man känner sig bara negativ till allt ju... Kan man inte få säga upp sig? Skruva fram tiden ett år? Skruva tillbaka den? Nää, det är inget kul nu...

Har satt annons på islänningen, det lär bli svårt att sälja henne tror jag. Men det är klart, varför ska något vara lätt? Ska man bo i kollektiv? Ska man bo själv? Ska man bo i Skurup? Ska man bo i Ystad? Sen ska man försöka ha en bra kommunikation med honom om barnen, hur kan man skydda sig själv mot den smärtan om man måste prata med honom hela tiden? Skydda mot smärtan i mitt hjärta, eller i resterna av mitt hjärta... Nä, nu måste jag snart sluta kravla här nere på botten, måste snart försöka hitta en väg upp igen. Men jag hittar inte vägen, det är så tungt här nere på botten. Var ska man leta efter den där vägen upp? Eller den dyker upp så småningom? Jag har lyckas hitta vägen upp en gång, finns det mer energi för att göra det ännu en gång? Det var så tufft den gången men jag klarade det, det borde ge mig styrka att klara det ännu en gång. Men jag är osäker, jag känner mig så jävla ensam och så jävla trött...

Nu är det kväll igen, tiden går liksom ihop på något sätt. Imorgon är det jobb, det ska bli skönt på ett sätt men det skäler tid från min sorg, jag måste spara på tårarna, när ska de få komma? När jag kommer hem från jobb måste jag hjälpa dottern med hästen, jag kan inte gråta då. Det får väl bli på kvällen sen, när dottern sover. Jag tror på att sörja, jag måste göra det. Men kan inte heller vara sjukskriven, det blir inte bra. Behöver både pengarna och träffa folk. Pengar ja, känner mig avundsjuk på honom som har en sådan bra lön, jag skulle ju få njuta av vår ekonomi nu ju... Så lite pengar vi haft under åren, nu får jag inte vara med och njuta av allt... Faaaaaaaaaaan..... Nääää, det är inte pengarna jag sörjer, vi skulle ju bli gamla ihop, så var det planerat! Vi skulle ju sitta här i soffan vid kakelugnen, det hade vi ju bestämt... Han hade lovat mig att när mina barn inte ville krama mig längre så hade jag ju alltid honom ju... Hur blir det med det nu? Han svek det löftet... Men jag VET, när jag tänker klokt så vet jag att han inte kan tvinga fram de känslorna om de inte finns men det gör inte saker lättare... Jag lider, mitt hjärta blöder... Jag kan inte tänka så jävla klokt hela tiden, önskar att jag kunnat men nää....

En annan sak är också tuff, när jag tänker på framtiden så ser jag ingenting. Jag vet ingenting, jag vet inte var jag ska bo, hur jag ska bo och hur jag ska klara detta. Hur ska det gå med min ekonomi? Kommer jag att klara mig utan allt för mkt besvär? Gör jag rätt val i livet? Allt jag planerat, allt är grus i en grushög. Husvagnen ska bort, crosslivet ska bort, semesterplaneringen finns inte pga pengar, 40-årsfesten försvinner, midsommarfirandet, ohh va jag inte ser framemot det... Nää, inget känns kul längre... Har jag någon framtid? Ja, så klart har jag det... Jag måste det, jag har två barn... Men kommer jag att leva? Kommer jag hitta någon mening med allt igen? Jag får leta länge... Kanske...

Usch va jag gnäller... Jag bara gnäller och klagar här, dock är det ju frivilligt att läsa eländet och jag behöver skriva. Såå, står ni inte ut så strunta i att läsa här. Jag svarar ärligt när folk frågar hur det är, varför ska jag ljuga och säga att det är så himla bra? Det kan jag inte... Jag vill inte ljuga, varför ska jag göra det? Klart, folk i min närhet kanske blir gladare om jag säger att det är bra men då är jag inte ärlig. Jag mår skit och jag är så ledsen och olycklig... Jag vill inte vara med....

Nu blir det till att samla ihop mig, imorgon ska jag le och vara trevlig i 9 timmar, ojojoj...
KRAM

Försvinn!!!

Vill inte ha det i mig, det springer, river och håller på i mig, tror det kallas ångest eller oro.... Denna dag har inte varit någon bra dag. Kommit många tårar och just nu så är det kaos i mig. Vi har haft en familjekväll, ja som vanligt typ.... Jag har lagat god kvällsmat, vi satt alla fyra där och åt, näääästan var det trevligt... Men sen, när vi ätit klart så gick dottern över till sin pappa och kramade honom oh de myste... Då slog det åter så hårt i mig, herregud, jag kommer ALDRIG att få göra det, krama honom, pussa honom och sova med honom. Det är en annan kvinna som ska få det nu, fan va ont det gör. Jag fick gå därifrån, in i sovrummet och gråta en skvätt, när ska detta ta slut???

Sov till kl 08 imorse och frukosten åts tillsammans med dottern. Det blev ingen bra förmiddag. Tårarna rann redan innan nästa tråkiga sak hände. Det handlade om sonen och jag tänker inte gå in på det här men något som gör ännu mer ont är när ens barn är ledsen... Fan, räcker det inte nu?? Usch... Så jävla trött på all skit nu, hur mkt ska till innan ett hjärta SPRÄNGS??? Bonussystern kom och skulle rida säljhästen och det var ganska tufft att gå ut till dem. Men ganska upp mig, här går det inte att gräva ner sig.... Ridningen gick bra och hästarna var duktiga, även jag som uppförde mig utmärkt..........

Eftermiddagen, alltså.... JAg kan inte ens minnas hur den var? Sjukt! Vad hände? Jo, han hjälpte oss att fixa staketet längs med vägen, det traktorn körde in i för några veckor sedan... Snällt... JAg hatar att be honom men vad ska jag göra? Usch... Nä, jag vet inte... Vad händer...

Ikväll ringde hans syster, han gick ut i köket, jag hörde att han började prata, han sa att han var flexibel.. Gud, de pratat om helvetet... Ja, klart han är flexibel, det är för fan han som bestämt ALLT ju... Jag reste mig ur soffan och slängde igen dörren, ville absolut inte höra mer av det samtalet... Det var då det började springa i mig, oron och ångesten, den är svår att styra ibland. Va fan, han är inte min längre... Jag förstår inte, det har han ju ALLTID varit?!?!? Hur ska jag klara mig nu???

Boende ja,,, Imorgon ska jag titta på ett hus, ska ju ev. dela hus med syrran men är det rätt?? Jag börjar få ångest över det också.... Jag vet INTE vad jag vill.... Jo, det vet jag så klart men det är ju uteslutet, det är ju omöjligt. Jag har ju nästan aldrig bott själv, jag hade kanske behövt det? Det blir ju dyrare då förstås... Hur gör man, hur ska jag göra... Ett problem är ju min hund, hur ska hon klara sig när jag jobbar 9 timmar om dagen? Nää, jag vet inte hur det ska gå...

Vet ni, jag ska nog inte fundera mer på allt detta, det är inte läge nu... Man ska inte ta förhastade beslut och man ska INTE ta dem när ångesten springer maraton i min kropp. Jag ska kanske ta mig in i sovrummet, lämna tv-rummet där han finns. Han sitter där, två meter bort... Han funderar märker jag, han vågar inte ta upp saker med mig, jag känner det. Han märker att jag är upprörd tror jag... Han vill prata tror jag men vågar inte... Nää, jag är fan inte lätt just nu, det förstår jag... Fruktansvärt instabil, jag märker det ju själv. Ibland gråter jag, ibland fräser jag, ibland pratar jag normalt och ibland är jag lite småelak.... Jag har inte skrikit precis, jag tycker att jag uppför mig strålande trots allt... Jag har inte ens slagit isönder något, bara brutit hans tandborste mitt av... Skrynklar ihop hans kläder gör jag också när jag tvättar, storvägrar att vika hans jävla kläder... Men annars uppför jag mig... Borde ju börja röja och rensa men det har jag inte gjort, kan icke förmå mig ju...

Nää, gå och lägg mig nu för tusan.... Bonussystern kommer kl 10 imorgon för ridning så hästarna måste ha hunnit äta frukost innan så det innebär att jag inte kan sova så länge imorgon. Men tja, det är väl lika bra så kan jag kanske somna imorgonkväll inför en ny arbetsvecka....

KRAM

Äntligen lite glädjekänsla!!

Sov gott till kl 07 idag, blev många timmar, gör gott i kroppen. Sen slängde jag ut hästarna, tog mig lite frukost och gjorde mest ingenting någon timme. Läkarbesök väntade kl 11 idag, sååå nervös för detta. Duschade en stund och sen körde jag mot jobb. Va lite konstigt att köra dit vid denna tiden men men... Kom in till läkaren, det är ju även en privat vän till mig så hon visste ju det mesta och var beredd på att jag skulle gråta en skvätt. Mycket riktigt så bölade jag en stund där inne, vi pratade om allt som hänt här hemma den senaste veckan. När jag gråtit klart över det så bad jag henne gå igenom mina provsvar, nu skulle dommen komma, har jag diebetes? Sköldkörtelproblem? Höga blodfetter? Dålig lever? Jag blev såååå glad när hon meddelade mig att ALLA prover var helt normala! Shiiiit va skönt och jag tänkte bara, vilken underbar kropp jag har!! Så snäll den varit till mig, jag har bara lyckats förstöra mina knän... Resten har klarat sig, sköööönt... Hon räknade ihop min BMI, inte så värst kul men jag klassade lätt in till en operation. Man ska även ha gjort minst 5 seriösa försök att gå ner i vikt och de var inga problem att komma upp i heller. Så nu är remissen skriven, nu är den iväg...

Efter läkarbesöket kollade jag mobilen som hade burrat där i ficken en hel del och såg att min kära son ville ha tag i mig. Han skulle sluta tidigare idag så jag körde direkt och hämtade honom. Vi körde in om affären och sen hem. Min kära mor kom och vi fikade lite lunch... Blev mysigt, framför allt att sonen satt med hela tiden. Visserligen skulle vi kräka av oss om män men det gick ju inte när sonen var med... Men vi lär hinna det en annan gång, det var kul att han satt med...

När dottern kommit hem och ätit lite mellanmål så red hon och jag tittade på. Hon vill bara galoppera hela tiden just nu, en snäll ponny som gör som hon vill. Dock fick hon låta bli att hoppa idag, hon kan ju inte hoppa varje dag ju... Efter ridningen så kom grannfrun på besök en stund och sen började jag fixa lite korv m potatismos till kvällsmat. När jag ätit så tog jag en sväng in på toa och satte på musiken, Ulric Munters melodifestivalslåt blev det och jag kände rebellen i mig vakna till liv. Visa världen att jag är här!!!! Ja, här är jag, jag är singel, jag är ledsen, jag sörjer men jag är här och världen väntar på mig... Världen är full av människor, världen är full av äventyr!!! En kär vän till mig skrev i ett sms, han har henne, du har världen!!! Så himla bra kände jag, så rätt... Ja, jag sörjer, det måste jag göra men sen, sen kommer jag världen, sen kommer jag!!!!! Jag har några år nu som jag kan förbereda, jag måste spara pengar, jag måste plugga språk sen kommer jag världen, sen kommer jag... Mina barn ska först bli stora, de måste klara sig utan mig sen sticker jag....

Jag bestämde mig för att slippa undan att sitta i samma rum som honom, han vill ju ändå inte ha mig där ju... Han har valt bort mig... Jag var ju bjuden på tjejträff hos en av mina bästa vänner ikväll som jag tackat nej till men näää minnsan, jag tror jag sticker dit trots allt... Varför ska jag inte gå dit? Jag kände mig faktiskt redo för det, jag måste ut bland folk igen nu... Hon blev jätteglad att se mig, övriga damer också! Fick en trevlig kväll, en del allmänt snack, en del om min nya situation... Kändes riktigt bra, det finns 2 singeldamer i gänget plus en som varit med om samma sak fast för många år sedan... Så skönt att jag körde dit... Skönt att krama om min vän lite...

Så nu sitter jag här och klockan är snart 2 på natten. Det känns lite tomt att inte kunna gå in till honom i sängen och mysa men så är det ju, det kommer aldrig att hända igen... Tur det ligger en dotter där inne i alla fall... Jag är fortfarande så himla ledsen, saknar honom såå... Jag hade kunnat berätta om läkarbesöket idag men avstod, jag vill avskärma honom från mitt liv på ett sätt... Jag måste lära mig att inte dela allt med honom längre... Det känns fruktansvärt hemskt men jag måste lära mig... Usch... Känner mig ledsen nu när jag tänker på det, har klarat denna dagen ganska bra annars tycker jag. Visst känner jag att pulsen ökar när hans bil kommer hem på em, det är ju sjukt ju... Tänk, sen ska vi troligen bo i samma by, kommer att se honom då och då. Sen måste jag väl kommunicera med honom ang. barnen länge, i många år... DET blir en prövning, usch... Men andra har ju klarat det, jag borde också göra det... Men att bara vara vän, det blir svårt, i alla fall i början... Jag ville inte detta, det var inte mitt val....

KRAM

Nu för en vecka sedan...

Idag är det torsdagskväll, vid denna tiden för en vecka sedan, då var jag lyckligt ovetande om den kommande påsken. Då var mitt liv som vanligt, jag planerade påsken, vad vi skulle göra alla de härliga lediga dagarna. Att vi skulle städa inför lite kalas på söndagen, suckade lite över städningen, tänk om det bara hade varit det som blev det jobbiga denna påsk. Skrattretande när man tänker efter, sucka över att behöva städa, istället slets hela mitt liv isönder... Tänk, imorgon är det den sista gången jag kan tänka, tänk för en vecka sedan... Sen kan jag aldrig tänka så mer... Sen är det mer än en vecka sedan, sjukt va tiden går...

Jag lyckades somna bra igårkväll, tur. Klockan ringde så jag fick ingen brådska denna morgon. Tyvärr innebar det även att sitta mitt emot honom vid frukostbordet... Det rör runt bland gruskornen varje gång, gruset som är kvar av mitt hjärta när jag sitter där på min plats vid köksbordet, mitt emot honom... När han ger dottern en kram och puss, hjäääälp, jag får det aldrig mer... Usch va jag blir ledsen... Kom iväg till jobb idag och idag kände det bra där. Var inte lika gråtig, kände mig mer vaken och inte riktigt lika känslig. Jag var nog bättre på att trycka undan känslorna och tankarna idag.. Det känns som om mitt jobb kommer att bli min fristad nu ett tag, ett ställe där jag är jag och inte hans sambo. Ett ställe som BARA är mitt ställe, människor som bara hör till mig! Ett ställe där jag slipper tänka så mkt på eländet. Det är få förunnat som har en sådan underbar arbetsplats och så underbara kollegor... Vilken tur jag har mitt jobb...

Jag har skrattat mycket på mitt jobb idag, känns bra i själen. Vi hade mycket att göra, hann inte ens dricka em-kaffe men det är ju perfekt för mig just nu. Jag jobbar på och hinner inte tänka...Några av mina stammisar frågade om jag var frisk nu, suck, om det bara varit som jag var sjuk i tisdags. Mmm mumlade jag, typ frisk... Det var bara en som jag sa att det hade hänt något privat och jag skulle berätta en vacker dag... En berättade hur glad hon var för jag var tillbaka, gud va skönt att höra... Suger in det i mitt sargade hjärta, hon berättade att hon hade sådant förtroende för mig och att vi klaffade så bra ihop. Ville nästan slå armarna om henne och gråta en skvätt. Det hade jag säkert fått göra men ibland får man bärga sig! En av mina nära kollegor sa att hon var glad att jag var där, underbara människa, jag hoppas hon förstår vad det betyder för mig att höra... Jag har lite svårt att uttrycka mig just nu, vågar inte släppa riktigt ännu. En annan kollega klappade om mig och sa, jag vet vad du går igenom, har också varit där... Jaaa, jag är så glad för att jag har mitt jobb....

När jag slutade idag så tänkte jag, komer tårarna nu? Men jag bestämde mig för nä, det ska de inte.. Det väntar två flickor där hemma som vill rida och då måste jag hjälpa dem och jag vill inte komma hem med röda ögon, jag är trött på att min dotter ser mig gråtande hela tiden. Så jag tänkte på annat när jag körde hem och sen gick jag ut i stallet och såg till att de fick på sadlar osv. Det blev lite hoppning och båda flickorna var så glada... Skönt när någon är glad här på detta stället.

Det blev kvällsmat tillsammans alla fyra, som en familj...Vi är ingen familj längre fast vi fortfarande bor i samma hus... I en familj sover mamma och pappa i samma säng men nu sover dottern med mig och han går upp en våning och sover. Fy vilket jävla liv... Nä, jag måste ta tag i detta med boende och det innebär att jag även måste ta tag i vårt hus. För ska jag kunna bo någon annanstanns så måste jag hjälpa till med städning och tömning... Men just nu lockar det verkligen att slippa bo med honom, jag blir ju bara ledsen och full med ångest när jag ser honom. Guud, hur ska jag kunna leva utan honom???? Satan va tufft allt är. Hjärtesorg kallas det nog men även en stor trygghet försvinner för mig... Jaja, jag måste lära mig... 40 år, haha, jag som sagt till alla att livet är bäst efter 40, shiiiiit va knasigt det blev... Det blev ju bara skit och mög av mitt liv ju... Ska aldrig tro en massa igen, det blir ju vara tokfel...

Nu, ikväll tittade vi alla fyra på tv tillsammans, tonårsbossen. Alla de andra tre skrattade högt flera gånger, jag själv fick hjärtklappning när jag hörde dem, jag kände mig utanför, det är så de ska leva nu, utan mig... Sen kommer det väl även in ett skratt till, den nyas skratt... Då är de fyra igen, då ska de bli en familj... Men det är ju för helvete min familj?!?!?! Skiiiiiiit va det suger livet just nu... Varför ska det vara så här? Vem fan bestämmer över känslor? Jag måste ligga attans så dåligt till hos den som bestämmer sådant... Hmm, är hon inte liiite väl lycklig nu? Vi tar bort ännu en som hon älskar så hon inte är så jäkla glad jämt, är det så den tänker? Eller är det ett straff för något? Vad kan jag ha gjort för att få detta straff i så fall? Tycker att jag försöker vara vänlig till alla och rättvis osv... Nä, bara knasiga tankar men man kan ju undra varför det blir som det blir. Barnen försvann strax efter kl 21 och där satt vi, han och jag framför tvn... Det var ju så här vi planerat tidigare att vi skulle ha det, ensamma nere vid tvn... Men nu var det inte så mysigt som vi planerat kan jag lova så efter en stund tog jag datorn med mig och la mig i sängen istället... Nu sitter väl han där inne och längtar efter henne, den nya. Han kanske smsar henne? Nää, det är bättre jag inte vet... Jag ska snart försöka sova....

Imorgon ska jag till doktorn för den där remissen och få provsvaren... Är helt inställd på dåliga provsvar... Dock är jag väldigt glad för att jag bokat och bestämt detta med operation INNAN allt detta hände. Vill inte att folk ska koppla ihop mitt beslut med att han lämnade mig... Jag har aldrig tänkt att jag ska göra operationen för hans skull, bara för min egen... Så är det fortfarande, bara för min egen skull...

Vet ni,, jag har inte gråtit alls idag... Konstigt, har varit nära några gånger men har fått stopp på det. Oroa er inte, jag kommer att gråta igen. Jag tror på att det är bra att gråta men det var nog allt skönt med en pause från gråtandet idag. En slags vila... Nu ska jag försöka att inte tänka en massa utan bara lägga ner huvudet på kudden och somna... Imorgon är en annan dag, ännu en dag i helvetet... När ska man hitta upp från helvetet? Det kan bara tiden utvisa... Läser på om sorg, jaa, så klart läser jag på... Där står att 1 år är vanligt att sörja, tror det stämde ganska bra när min dotter dog. Man sörjer naturligtvis längre, för alltid men man lär sig att leva med det och går vidare... Tror ni att jag har gjort det om ett år? Kan jag känna mig lycklig igen då? Det är verkligen frågan.... Kan jag tänka på honom utan att mitt hjärta slår extra och gör ont? Om det blir så, faaaan va jag längtar till om ett år.... Var bor jag då? Var finns min häst? Var bor mina barn den andra veckan, när de inte får vara hos mig? Jobbar jag extra någonstans? Jaa, det får vi se om ett år... Gud va jag längtar....

KRAM

Sååå trött....

Igårkväll, när klockan var strax efter 22 så kände någon form av lugn i kroppen, nuuu, nu måste jag ju kunna somna. Jag gick lugnt iväg och gjorde mig klar för sängen, tvingade mig själv att inte tänka för mycket. Precis när jag skulle krypa ner under täcket så kallar han på mig, han hade skrivit upp alla våra lån och tillgångar osv på 2 papper och ville att jag skulle se. Nääää, det började genast riva i mig, jag viiiille inte se det, jag vill verkligen inte se det. Insåg att jag var barnslig och gick snällt ut och tittade igenom papperna. Han ville gärna visa och ställde sig nära, jag tog genast 2 steg bort, nääää, kom inte så nära mig.... Är livrädd för att komma så nära att jag känner hans doft eller värme, jag vågar inte, då skär det som skarpa knivar i mig... Det har ju inte ens gått en vecka ännu, för en vecka sedan var jag som vanligt, jag hade min man, min familj och mitt hem. För en vecka sedan, då kröp jag ner till en varm kropp och kunde pussa på honom, nu vågar jag inte komma för nära... :-(

Jag sa att jag inte ville prata mer om lån och sådant ikväll, hörde nästan paniken i min röst, jag mååååste sova, jag orkar inte mer om jag inte får sova. Jag la mig under täcket, gud va skönt att där ligger en dotter där bredvid, hon ger mig lite värme när kroppen skakar. Men på något konstigt sätt så somnade jag, var nog utmattad tror jag. Jag sov HELA natten, har inte drömt något, har inte ens varit uppe på toaletten.

Dock hade jag glömt att ställa klockan, vilken tur att grannfrun skickade ett sms den morgonen... Jag fick skynda mig upp och slängde mig in i duschen. Ut till hästarna och sen slängde jag i mig en knäckemacka och kaffe. Tror nog egentligen det var det bästa som kunde hända, jag hade ingen tid att sitta och älta och kanske börja gråta. Så det var nog någon mening med det trots allt.

Kom till jobb och eftersom jag bett kollegorna att inte prata om det innan kl 16 så gick det ganska bra. Det var den sista timmen som blev lite jobbig. Jag fick en klump i halsen, jag kände att det började bränna där och det blev lite kämpigt. Trött var jag också då och tyvärr så var det mycket att göra även den sista timmen vilket vi inte brukar ha. Dagen på jobb blev ju inte bättre av att min käraste kollega jobbade sin sista dag innan sin mammaledighet, kommer att sakna henne oootroligt mycket. Hade svårt att säga hej då till henne, kände att tårarna började rinna över, näää, jag kommer inte att kunna bromsa dem... Blev lite snyftande och jag klappade hennes mage en sista gång. Mysmage!

Mycket riktigt så rann det över när jag körde hem. Såg knappt vägen för alla tårar. Gud va jag grät. Sådan gråt som riktigt skakar kroppen, gör att magen krampar och jag vill inte ens se hur mitt ansikte ser ut. Släppte ut alltihop, stannade en stund i bilen hemma också, visste ju att barnen var hemma. Dock fick det bli en stund i min säng, bakom stängd dörr för jag behövde gråta en stund till. Usch, min kropp blev så urlakad, nu känner jag mig så matt...

Nu har jag fått i mig lite kvällsmat och sitter i soffan och känner hur min kropp liksom packar ihop, armarna känns matta, hela kroppen vill bara vila... Han fortsätter vara flitig nere i källaren, jag vågar inte gå ner och titta, jag bryter nog ihop då... Jag klarar inte av att han rensar ut vårt liv, det är så svårt...

Fick ett sms från min fd svärmor idag. Hon undrade hur det var med oss och hon skrev att hon tänkte på oss alla. Tja, vad svarar man på det? Jag ljuger inte, jag mår skit. Jag skrev att jag kände mig lika olycklig som i slutet av augusti år 2000, det var då min dotter dog. Skrev också att jag kommer att sakna dem... Så blir det ju, det lär dröja väldigt länge tills jag orkar träffa dem igen. Trist.

Jag förstår inte hur jag ska klara detta? Det känns som jag står framför en vägg, en brant vägg, en vägg jag måste ta mig över, det finns ingen väg runt om den. Väggen bestor framför allt av hjärtsorg men även av tömning av hus och letande efter annat boende. Där finns även med saker som ordna med mitt ensamma liv som tex bank och sådant. Men just tömma hus och stall, jag förstår inte hur jag ska orka det? Både fysiskt och psykiskt. Jag gråter bara jag tänker på det...

Men va fan, andra klarar ju det, det borde väl jag också göra ju... Men jag förstår ändå inte hur jag ska ORKA! Vi får se till  helgen, när jag inte jobbar... Imorgon får jag låta jobbet suga ut all energi sen är jag ledig några dagar igen. Det tar ju på mig att hålla igen i 9 timmar, att inte bryta ihop. Men behöver jag inte prata om det så går det. Jag måste förtränga det... Jag har varit trevlig till patienterna, jag har lett mot dem, skrattat med dem och skojat med dem. Allt det klarade jag men det tar enormt mycket på mig. Det är nog tur att jag älskar mitt jobb så mkt annars hade man nog inte härdat ut.

Nä, nu får det vara nog med skrivande, känner som vanligt att jag skulle kunna skriva hur mkt som helst. Hmm, tycker det gör ont i min mage ikväll, ni vet, strax nedanför bröstbenet, vet precis vad det kan vara, magkattar så klart... All oro som finns i mig, inte är det konstigt direkt. Men jag ska ju träffa doktorn på fredag så blir det värre så får jag väl fråga henne. Ja, jag ska försöka få en remiss till en operation. Nu finns ju inte alternativet att betala själv längre. Nu får jag köra igång att ställa mig i kö. Nu eller aldrig.

Åter igen, håll tummarna för min sömn inatt. Så jag klarar en dag till på jobb imorgon... Håll tummarna att jag kan styra mina tårar, de måste stanna kvar i mig. De får inte rinna förrän jag sitter i bilen...

KRAM

En kort liten ljusglimt..

Förmiddagen bestod av sorg, grät lite, skrev blogg och grät lite till... Ganska skönt att slippa hålla inne allting, kunna snora hur mkt jag ville. Vid lunchtid så kom grannfrun upp en sväng och det gjorde lite gott i mig. Drack kaffe och ältade för fullt. Vet inte hur trevlig jag var egentligen, känner att jag är lite dålig på att angegera mig i andra just nu... Men det kommer väl igen tror jag...

Va lite nollstäld efter det, "pratat" lite med folk på fejjan och via sms, ganska lagom tycker jag. Jag gjorde ingenting tills dottern kom hem. Jo, jag smsade en stallägare jag fått tips om, det lät väldigt bra så vi ska ev. dit i helgen och titta. Okej pris för fullservice, har dock inte diskuterat det med exet ännu... Han får väl också säga sitt, han ska ju vara med och betala för dotterns ponny ju... Dock önskade han ju ett stall där man fick just fullservice för han var inte direkt sugen på att köra dit varje dag och gödsla. Det är ju egentligen inte jag heller, vill ju hinna med annat också som sonen och ev. träna lite. Så vi får se till helgen. Det var här det blixtrade till, en liten ljusglimt, jag kände av lite spänning när jag tänkte på stallet. Tänk att få ha hästen i ett stall med andra. Att få sällskap och insperation så man kanske kommer igång ordentligt med hästen... Kan jag inte rida så kan jag ju longera, tömköra och gå med honom och dottern. Att få vuxensällskap i ett stall, det ska bli riktigt trevligt ju... Hoppas de är trevliga! Sen är det 7 km ungefär dit, det är ju möjligt att cykla dit de dagar man är ledig och vändret är ok. Vi får se, kan känna att det skulle kunna vara riktigt skönt att bara komma och rida och umgås med hästen och slippa resten. Inte behöva ta in hö, fixa med trasiga staket eller annat sådant....

Så, dagens höjdpunkt, en liiiiten ljusglimt. En annan höjdpunkt för dagen var när dottern red. Hon hoppade med sin ponny, både i trav och galopp och det gick så bra. Jag till och  med ringde hennes pappa så han fick komma ut och se. Hon såg så lycklig ut, gött i mitt trasiga hjärta! Ikväll lagade jag middag och sen har jag inte gjort mer, trött som en 90 åring. Exet jobbar på med städning/tömning av källare. Jag får lite dåligt samvete för jag inte hjälper till men hittar icke energi till det ännu... Ska spara på energin som finns, nytt försök med jobb imorgon. Tror det hänger på hur natten blir, vill bara SOVA inatt. Inget kryp i kroppen tack... Jag vill SOVA!!!

Jaha, kan den där lilla glimten leda vägen mot fler glimtar? Har man sett en borde man kunna se fler ju... Jag är av naturen en positiv människa men att förlora någon man älskar drar så klart ner även mig. Jag får förlita mig på att den positiva sidan finns där inne, att den kommer att vinna igen en vacker dag. Känns lite bättre denna kväll MEN jag är grymt nervös för sänggång, hur ska det gå? Ska jag vänta en stund eller ska jag chansa på att jag somnar vid den bästa tiden, vid 22-tiden som jag i vanliga fall gör. Vill så gärna komma iväg till jobb imorgon, jag behöver det. Men som sagt, allt hänger på sömnen tror jag, OM det nu inte händer mer.... Det vet man ju aldrig, så fort mitt liv svänger nu. Men det är väl lika bra att ta allt nu när jag ändå är nere på botten, så bring it on.... Mäklare, tårar och provsvar väntar denna vecka. Med det flyt jag ligger inne med nu så visar säkert blodproverna på masssa skit också... Men som sagt, lika bra att ta det nu, botten är nådd....

Måste säga att alla vänner är fantastiska. Något bra måste jag gjort i livet, många hör av sig daglien med ett sms och det känns verkligen i hjärtat. Kollegor hör av sig, ja, jag är verkligen glad för att jag jobbar just där jag gör. Tror nog det blir en trygghet för mig i framtiden... Har informerat exet att han får lista om sig till en annan vårdcentral, vill icka ta hand om honom längre... Barnen får dock stanna, väldigt praktiskt om man behöver läkartider en vacker dag. 

Sorg, det är ett starkt ord. Sorg, det är inte något lätt att ta sig igenom. De säger att man kommer stärkt ur det, shit va stark jag måste bli efter detta. Förlorat en pappa, en dotter och mannen jag älskar och har älskat i 20 år. Fan, jag borde bli starkast i världen efter det... Vad tror ni om det? Blev jag starkare efter min dotter dog? Vet inte riktigt, tyckte mest jag blev en ÄKTA hönsmamma... Visst lärde jag mig att dra ner på kraven och sådant men starkare? Vet inte det... Frågan är när jag kommer ur detta, var står jag då i livet. 40 plus är jag väl då, det lär väl ta lite tid att landa. Vad gör en 40 plusare? Är man ute och festar? Raggar på krogen? Ja, inte vet jag. Jag har ju mest gått på parmiddagar och sådant men det är ju slut nu. Inte katten hamnar man på parmiddag nu. Kaaanske man kan bli ett par med sin syster? ;-) Nä, ärligt, det blir säkert bra... Man klarar sig nog ganska bra utan parmiddagar... Med denna takt av folk man känner så finns det ju snart en hel hög med singelkvinnor som jag kan ute och ragga med... Man är ju inte ensam om detta...

Nää, nu jävlar, nu ska jag göra ett försök att sova. Gjorde nog en 5-6 försök förra natten, herregud, tror det sista fungerade vid typ 4-tiden. Dottern frågade idag om att jag skrek och slog med dörren inatt, japp, erkände direkt. Sa bara att jag blev lite arg/ledsen... Hon frågade inte mer. Nu tar jag klivet ner i sängen, det måste gå... Jag ska försöka stänga bort alla tankar och sen ska jag hålla tummarna för att krypningarna i kroppen håller sig borta. Jag måste SOVA!!!

Natti älskade vänner, jag är glad att ni finns!!
KRAM

Restprodukt? Slit och slänggrej?

Har haft en natt från HELVETET så jag bangade jobb idag, fegade ut. Bara gråter ju, det funkar ju inte att jobba då ju...

Kvällen var ganska lugn men sen kom de där sakerna som kryper i mig, de kommer ju så klart när jag ska sova. De rusade runt i min kropp, gjorde så jag skakade och frös, kändes helt galet. Till slut smsade jag honom där uppe på dotterns rum, sover du? Varför ska han få sova? Skickade några sms till och sen hörde jag att han kom ner. Jag gick ut och satte mig och vi började prata, eller kanske mest jag som vanligt... Jag berättade hur det kändes för mig, förstod att det gjorde ont i honom. Jag frågade lite försiktigt och jag fick lite svar... Svaren gjorde så ont, de krossade det sista av mitt hjärta, det är grus nu... Alltså, ni förstår inte... Känns som hela mitt liv är en lögn, jag förstår nu hur man kan sluta lita på någon... Varför vissa blir bittra, fy fan... Minns den sista semestern, skidsemestern. Vi hade en våningssäng men han sov nere. När han la sig tidigare än mig la han sig nere, HELT frivilligt. Han hade sex med mig nästan varje kväll. När han vilade efter sin skidåkning, kallade han in mig, han ville kramas... Allt det var skådespeleri, det var en lögn och jag gick på den fullt och fast... Shit alltså, vilka lögner... Hur kan man?? Hur kan man göra så... Är jag inte värd mer? Jag har verkligen försökt, ställt upp med sex fast jag inte alltid varit sugen men det är ju sådant man gör för den man älskar... Suck, såå fel jag gjorde... Allt mys i soffan, lögner det med... Smek i köket när jag lagade mat, lögner... Shit alltså...

Jag vet att jag är blåögd, tror alltid gott om folk. Han har varit min tryghet i alla år, den som står stadigt när jag flaxar iväg, en tänkare som jag är... Nu finns han inte längre och han svek mig så. Restprodukt, en slit och slängsak känner jag mig som just nu... Shit alltså... Fy faaan, vilket jävla liv, vilka lögner... Kan undra om den nya vet om det, hon tror nog att hon hittat den rätta, den perfekta. Det trodde jag också... Vem kan man lita på i världen? Tror och antar att den nya också sårar en annan just nu, det finns fler som jag, de som blir lämnade, de som blev utbytta... Jag vet att vi är många, jag sörjer med de alla, jag sörjer själv...

Dock är jag lyckligt lottad, i detta elände... Jag har så många underbara vänner, framför allt min syster och mamma men även bonussyster och grannfrun. Sen finns det några tjejvänner där ute som också fiinns för mig. JAg kommer inte att bli ensam i detta men just nu känns det så ensamt. Läser på Fejjan, alla verkar så lyckliga, det gjorde säkert jag också för en vecka sedan. Men just nu blir jag irreterad, jag tror det kallas avundsjuka, himla massa lycka där ute... Jag är bitter, japp, så är det, jag är bitter just nu. Frågan är vilken väg jag ska vandra nu? Först måste jag ta mig igenom detta hemska.. Jag måste vara med och dela upp allting, måste ha koll så jag inte blir lurad, med alla dessa lögner så vet man ju aldrig... Tänk, jag måste kliva in på en bank och sitta där med en bankman som ska riva sönder det sista av vårt gemensamma... Hur ska det gå till? Får man gråta på en bank? Stark, många säger att jag är stark? Hur är man då? Jag känner mig inte så stark just nu, jag känner mig som en liten lort, en hög med krossat hjärta som ligger nerstampat i jorden...

Jag ballade ur lite i natt. Till slut, när vi suttit där en god stund och till hans glädje lämnat känslosnacket för mer praktiskta saker så ville han gå och sova. Han lämnade mig åter igen i all kaos, kaoset i mig... Jag skrek då, slog med stolarna och skrek fula ord. Jag blev den jag inte ville bli... Som tur var kunde jag stoppa mig efter en stund, fick ner mig under täcket och jag tror jag somnade till slut, vid 4-tiden... Hur kan han göra så här? Önskade att han lämnat lite varningssignaler... Varit kall till mig, itne velat kramas och ha sex, då hade jag kanske misstänkt något och varit förbered, lite i alla fall. Han hade inte behövt berätta att han träffat någon annan... Det sliter ju bara isönder hjärtat ännu mer... Han hade inte behövt berätta det... Han kunde bara varit tyst om det, varför behövde han såra mig ännu mer??  Varför är ju ett ord som poppar upp hela tiden, varför??

Rent praktiskt så ska det nu komma en mäklare hit för värdering. Sen ska vi utgå från den... Han hade redan planerat med bilar och sådant... Jag måste ha en ny bil, måste ha råd till det på något sätt... Husvagnen ska iväg på värdering, tänker han behålla den? Ännu ett ställe där jag blir utbytt mot en annan... Någon annan som ska dela den sängen med honom, usch... Fyy va det är grymt... Har upplevt så mkt bra i den husvagnen, men nu är det slut... Hoppas han säljer den, jag vill inte ha de bilderna, jag vill inte heller att han ska bo kvar här, jag vill inte dela allt detta med den andra, jag vill inte det...

Kan undra om man orkar läsa detta elände, ser att mina besökare här inne ökat drastiskt sedan allt detta började... Jag skriver mest för mig själv men ibland är det skönt att slippa berätta hur jag mår, det går ju att se här inne ganska tydligt. Jag mår skit just nu... Svarar ärligt på alla de frågorna jag får på sms, hur jag mår och hur det går, det går åt helvete, jag mår skit... Jag gråter och gråter, jag är helt utmattad i kroppen. Mår illa när jag ätit lite mat, trycker i mig godis så jag nästan kräker... Mitt liv är kaos... Allt jag vill nu är att tiden ska rusa framåt, jag vill se lite ljus därborta i tunneln... Jag vill ana min framtid, jag vill inte bara se ett svart hål... Någonstans finns det ljus, jag vet det. Jag har varit med förr... Men mörkret är så tjockt just nu... Tror att mörkret har knivar, det är de som skär så i min kropp. De skär i mitt hjärta, de skär i min själ... De skickar in konstiga saker i min kropp, det som rusar runt i mig på nätterna, de som gör min puls så hög, att jag skakar och fryser. När ska det sluta? Hur kan det göra så ont fysiskt, hur man man bli så sjuk? Kroppen är konstig...

Känns som jag kan skriva här i evigheter... Det är skönt att skriva, jag skriver av mig oändligt mycket just nu... Skriver sms till folk MEN känner mig skygg att träffa folk. Första mötet ärjobbigt nu när jag är så gråtig... Funderar på att köra till jobb den sista timmen, då är det inga patienter där. Mest så jag får träffa mina kollegor... Får se om orken finns då... Vad ska jag göra nu? Frågade honom i natt vad jag skulle göra nu? Den stackaren, det blev mycket känslor, kan undra hur det kändes för honom. Tyvärr har jag ingen ork över för att tycka synd om honom... Usch, jag skrek till honom att jag hatade honom inatt, det gör jag ju inte, det är ju det som är problemet ju... Hade varit så mkt enklare då... Önskade att jag hatade honom...

Nä, får väl sluta älta en stund. Eller inte? Ska jag kanske gå upp till dotterns säng och sticka näsan i kudden och lukta på hand doft? Snart kan jag inte det längre... Ska jag lägga undan en tröja som är hans, en som inte är tvättad så jag kan behålla doften lite? Nä, det är nog knasigt... Minnen, det finns så många minnen... Alla bilder, alla semestrar... Allt är över... Sjuuukt... Snart ska vi sortera våra grejor, gud, jag kommer att gråta hela tiden,,, inte konstigt att han inte orkar med mig... Pippsill...

Nu tvingar jag mig till att sluta skriva här,,,,,,,,,
KRAM

Tårar och snor...

Berg och dalbana, har ni upplevt att ni varit som en sådan? Jag blir heeeelt galen på mig själv, känns som jag inte har ett dugg kontroll på mig själv ibland. Tårarna sprutar rätt som det är sen efter en stund så känns det hyfsat. Så jobbigt... Känner igen alltihop från tidigare sorgestunder... Att sörja är svårt och jobbigt, det är nästan ett heltidsarbete. Därför tror jag att när jag jobbat imorgon så är jag totalt slut. Jag är nervös för morgondagen, troligen helt i onödan. Måste klara att jobba, det är viktigt för mig. Men det gör jag säkert, mest orolig för att kollegorna ska hulda om mig så mkt att jag inte kan hålla tillbaka tårarna. Nä, oroa er inte, jag gråter, det handlar bara om att jag måste hålla igen när jag ska arbeta med patienter. Har många bokningar imorgon så det är många timmar jag måste hålla skenet uppe... Men jag klarar det, men sen lär jag gråta dubbelt upp när jag kommer hem till mitt snart exhem.

Jag började dra lite i vår klädkammare på ovanvåningen i fm. Tja, orkade en halvtimme ungefär men det är alltid en start. Får ta det i omgångar, det retar säkert honom för nu är det ännu rörigare utanför men jag bara inte orkar jobba i timmavis som han gör. Sen satte jag mig vid köksbordet och lät tårarna rinna och jag spelade mitt tänkarspel på mobilen. Fick avinstalera det och instalera det igen för jag hade klarat alla banorna men jag tänker så himla bra när jag flyttar runt de där juvelerna. Försöker nu tänka ut vad lunchen bestod av? Jo, jag fick ju i mig lite knäckebröd ju...

Till slut kom kära sonen ner, han har ju duktigt vänt på dygnet nu efter en veckas lov. Vi körde först till Skurup och slängde flaskor som han den rediga samlat ihop i källaren. Sen tittade vi på tre olika hus utifrån, ev. ska vi på visning nästa helg. Sen drog vi till Svedala och Mc Donalds. Han åt sin frukost/lunch i bilen och jag drack en milkshake. Det var skönt, vi fick pratat en hel del. Fick lite info om exets planer ser ut som vi inte pratat om tillsammans och jag fick veta hur sonen tänker om allt det här. Det blev en bra stund och jag kände mig lite lugn i hjärtat.

Det är sjukt va jobbigt det är att se honom, så fort vi kom hem igen så slog det emot mig... Tårarna rinner över igen och åter igen så förstår jag att det inte är en dröm. Detta är en sanning, han är inte min längre... Känns helt galet, jag betyder inget för honom längre...

Dottern fick ut mig efter en stund på eftermiddagen. Hon red på ridbanan och jag longerade säljhästen. Tömkörde henne och hon gick riktigt trevligt. Dotter fick till och  med till lite hoppning på vår lilla ridbana, hon sken som en sol. Gör verkligen gott i mitt trasiga hjärta. Efter det började jag med kvällsmaten. Lagade spageti och köttfärssås, lagom jobbigt.. Frågade exet om han också ville ha, det är ju inte självklart ju... Men han åt gärna om han fick sa han...

Efter maten blev vi faktiskt lämnade ensamma och vi pratade liiiite. Jag sa till honom att jag var grymt ledsen men det inte var första gången för mig, jag har förlorat någon jag älskar förr. Sa att det var nästan värre att göra det när den lever, tror det tog hårt på honom, vet inte om han verkligen förstått innan hur mkt jag sörjer. Jag grät en skvätt, som jag jämt gör nuförtiden och sen pratade vi lite om praktiska saker. Han tyckte vi skulle lämna in husvagnen, jag sa att han fick göra som han ville men då protesterade han, jag fick ju också vara med och bestämma sa han... Mmm, men jag vill ju inget av detta ju sa jag då... Jaa, det är enormt barnsligt av mig men det bara flög ur mig.... FAAAAAN; jag VILL inte detta..... Att han inte kan förstå det! Dock tror jag nog att han förstår, om jag tänker klokt men det vill jag inte göra hela tiden, jag vill vara barnslig och elak  ibland. Jag har sparat den elakaste kommentaren till en annan gång.....

Gud, det känns som jag har hjärtklappning just nu... Jag har en hög puls, tusen fjärilar som svärmar runt i magen och jag fryser som tusan. Orolig för framtiden, orolig för mitt hjärta, ska det klara sig? Orolig för barnen, ska de klara sig? En stark syn av exet och hans nya, det är så tufft... Skit och piss, varför ska det göra sååå ont.... Herregud, när ska det ta slut? Sörja en levande människa.... En människa som finns i samma hus men onåbar.. Gryyymt... Fy va jag är nervös för ALLTING känns det som just nu... Jag vill inte visa huset för en mäklare, det är ju mitt hem, där jag vill leva ju... Jag vill inte sitta på en bank och ordna upp allt med lån och sådant, det är så slutgiltigt ju... Jag vill inte sälja mitt liv, jag vill inte dela upp mitt liv, jag VILL INTE..... RÖÖÖÖVHÅÅÅÅÅL.........

Galet att man kan må så dåligt fysiskt när man mår dåligt psykiskt... Vet ni vad jag mer är rädd för, att jag ska bli bitter... Att jag ALDRIG kommer över honom utan kommer att må så här resten av mitt liv. Att jag ska bryta ihop varje gång jag träffar honom. Ser hans nya, vet att hans nya ska umgås med MINA barn. Jag vill inte vara bitter, jag vill sköta detta bra. Jag anstränger mig till max för att sköta detta bra för barnens skull och för min egen skull. Jag vill klara detta med värdighet... Men just nu vill jag bara gå ut i köket och slå på honom, ge honom samma smärta som jag känner just nu. Jag vill att han ska lida lika mycket som jag, jag vill inte att han ska gå till henne och få tröst. Jag vill att han ska liiida.... Herregud, när jag själv läser vad jag skriver så blir jag rädd, sådan är jag ju egentligen inte men just nu känns det så.... Slå och slå på honom, det hårdaste jag kan! Dra i hans hår och säga elaka saker, det vill jag göra just nu... Min puls ökar när jag tänker på det, varför är det bara jag som gråter hela tiden?? Han gör det kanske i smyg, det vet jag inte MEN inte så mkt som jag gör. Han ska ju snart få gå till sin nya, få vara lycklig på riktigt, vad har jag framför mig? Tårar och åter tårar. Ilska och dåligt samvete.... Oro... Usch... jag låter som en riktig bitterfitta.....

Näää, man borde försöka sova nu. Ska ju jobba imorgon, det måste gå bra där imorgon, jag orkar inte annars... Men jag är nästan lite rädd för att gå in i sovrummet, jag känner hans närvaro. När dottern andas ibland så låter hon som sin pappa, blir lika besviken varje gång jag minns att det inte är han. Varje gång jag lyckas somna och sen vakna igen och inse att det inte var en dröm.... Usch, nätter är inte roliga... Kanske bättre att vänta lite att lägga sig, bättre att jag sover lite inatt så jag kan somna imorgon totalt utpumpad.

Håll en tumme för mig imorgon, låt morgondagen bli bättre än dessa tre sista dagarna... Jag vill bara må bra igen!!!!
KRAM

Jaha och nu då??

Idag är det annandag påsk, hoppas ni andra haft en lugn och skön påsk, det hade jag planerat att ha. Vädret har ju varit bra, ja, det hade nog kunnat bli en bra påsk.... Men det kom något imellan, en annan kvinna...

Jag var så trött igårkväll i soffan framför tvn. Han kom och satte sig med kaffemuggen som han brukar, herregud, varför ska han göra allt som han brukar?? Nää, så är det ju inte förstås men det verkar som hans liv rullar vidare, det finns bara ett störmoment nämligen ett gråtande ex... Nä, förmodligen är det inte så för honom heller, vad vet jag... Han jobbar på, nu är det jättefint i källaren, det sitter en jättefin låda under spisen, den var planerad att sitta där redan när köket gjordes vid. Vad tycker du frågade han stolt? Vad svarar man på det? Ärlig som jag är sa jag att jag gråter bara jag ser den för den får ju aldrig jag använda ju.... Förmodligen inte det svaret han ville ha...

Igår förmiddag red dottern i solen, det gick bra. En gråtande mamma satt bredvid och tittade på. Herregud, är det allt de ska se, en gråtande mamma? Nä, längst inne så vet jag att det vänder, en annan har ju varit med förr... Vi fixade i stallet efter ridningen och sen lognerade dottern vår lilla extra islänning, hon som också blir berörd av allting, hon som ska säljas... Måste ha igång henne nu, min snälla bonussyster har lovat att rida henne några gånger och ev. visa henne för köpare... Måtte jag bli av med henne, klarar inte av att hålla 2½ hästar... Sen åt vi lunch, jaa dååå, tillsammans... Där sitter man, lägger all energi på att inte böla hela tiden, dottern babblar på som tur är...

Sen körde dottern och jag mot Skurup. Hon ville så gärna se det tilltänkta stallet som vi ev. ska ha hästarna så vi tog en sväng upp dit också... Jag har ju haft häst där innan vi köpte gården så där finns många minnen. Lämnade av dottern hos bonussysterns barn och körde hem till syrran... Vi pratar och pratar, hon tröstar lite och peppar lite, PRECIS som en syster ska vara... Jag hängde där några timmar och sen körde jag till bonussyster och ältade lite där också... Jag är ju expert på att älta, tur det... Fick lite kvällsmat där sen körde vi och handlade massa godis och sen hem. Hem ja?? Det ska det ju inte vara längre... Shit, har ju bott här i mååånga år nu... Han funderar på att bo kvar. I ett svagt ögonblick sa jag att det var ok. Men är det det? Ska han bara få ha ALLT kvar, bara byter ut mig mot en annan? Det känns som det blir jag som får alla förändringar bara för han blir kär i en annan... Hur gör man då med dotterns häst? Vill han betala för en stallplats någon annanstans om han bor kvar här? Det är uteslutet att jag kör hit då kan jag upplysa om... Suck va livet blev jobbigt....

Inatt har jag äntligen sovit hela natten. Det behövde jag... Dock så slår ju verkligheten över en så fort man vaknar. Jag var samlad ända till han kom ner och skulle äta frukost. Då bara grät jag. Tårarna rinner och rinner och jag insåg att jag fick äta någon annanstans. Tog med mig frukosten in i storarummet och slog igen dörren... Sen åt jag och grät, ojoj... Alltså, detta är ju grymt... Ja, jag har förlorat någon jag älskar tidigare men då fanns den människan inte kvar liksom. Nu finns han, 1 meter från mig och jag får inte röra eller krama honom... Det är ju slut... Det är verkligen grymt... Det är ungefär som att vrida om den där kniven i mitt hjärta... Varje gång man ser honom....

Igår var mannen i crossfamiljen här. Han pratade inte med mig... Jag kommer inte att åka mer på semester med dem... Troligen åker de med den nya... Tja, hon passar väl bättre in antar jag... Motvalskärring som jag är ibland... Det är mycket som inte blir samma mer...

Idag har jag bokat in sonen lite. Jag måste prata lite med honom idag, ensamma. Jag får väl köra en sväng med honom, tror jag bjuder på lite Mc Donaldslunch, vi kan ju sitta i bilen ifall hans hopplösa mamma gråter en skvätt. Jag måste berätta för honom att han INTE måste ta en massa ansvar för mig nu, att jag fortfarande är en vuxen, en förälder fast jag gråter mkt just nu. Jag vill också höra hur det är med honom, han rycker ju mest på axlarna just nu och säger att det ordnar sig. Gulliga, gulliga pojke, att du behövde vara med om detta... Det trodde nog ingen....

Imorgon blir det ett kraftprov, då ska jag jobba... Huu va trött jag kommer att vara efter 9 timmar där... Lär väl böla hela kvällen så trött jag kommer att vara och ha tryckt undan det så länge... Men det blir ju också en hjälp, jobbet är ju MITT, det är inget som han kan ta ifrån mig, det är MITT!!! Alla där håller på mig, de känner inte honom, det är MITT!!! Det är bara första träffen som är jobbig....

Nää, nu måste jag väl börja rensa någonstanns.... Jag ska ju rensa ut mitt liv nu... Tjoho va roligt det ska bli, nooot.... Han rensar och röjer så flitigt, som vanligt är det jag som är den sämre... Jaja, snart slipper han mig, han ska bara rensa ut mig först....

KRAM