Beslut....

Livet består av många beslut, i alla fall när man blir vuxen. En del beslut är lätta, en del är svåra. En del kan man fundera på länge, en del måste man fatta ganska fort. Ordet beslut måste väl vara samma för alla? Det är något man måste bestämma sig för, man måste komma fram till hur man ska göra. Frågan är om alla tar samma väg fram till ett beslut? Tänker alla på samma sätt? Väger man in samma saker i sitt beslut? Kan man se resultatet av sitt beslut på samma sätt alla? Svåra frågor men beslut måste man ta....

Min semester är slut nu, jobbade hela förra veckan och har klarat av den första dagen denna veckan. Som vanligt så tycker jag att jag har världens bästa jobb och världens bästa kollegor! Saknar nog bara en AC-apparat och min mammalediga kollega! ;-) Förra måndagen plus denna måndagen blev galna. Ja, så får man väl kalla det när det är vannsinigt mkt att göra, man börjar bli bortskämd med att hinna få sig en fika på fm, det blev det inte dessa två måndagar. En snabb tur på toan är allt, liknar ju tiden när man jobbade på sjukhuset ju... Bara det att man inte är van ju...

Idag har jag sett glädje, besvikelse och sorg. Vilken blandning. Kramade om en som var så trött på livet, stod med stort leende och såg en gå iväg med lättade och glada steg och fällde nästan en tår efter ett samtal i telefonen. Man kan inget annat än bli berörd när man jobbar med människor, vilket tur jag har... Visst kan det vara tufft men efter samtalet idag så krymte mina egna bekymmer till en liten kaninlort, man blir påmind över att stanna upp och se vilken enorm lycka man har, att man inte är ensam och fylld av sorg... Ja, så ser en dag ut på mitt jobb....

Var på Konfirmationsfest igårkväll, dottern till min bästa vän. Exet var också bjuden, han kom med barnen och jag körde dit själv. Nää, kändes inte alls konstigt att vi var där båda, jag tittade på honom ibland, funderade vad jag kände men nä... ingen bitterhet och ingen större saknad. Visst va det konstigt men kändes helt okej... DOCK var det heeeemskt när jag körde hem igen, ENSAM! Mina barn följde ju inte med mig hem. Just då blossade hatet upp igen till mitt ex, fan ta honom, han får mig att vara utan mina barn ofrivilligt. Jag ställde inte till någon scen, jag sa ingenting till honom. Jag kände för att skriva ett hatsms till honom men vad skulle det leda till? Bara skit!!! Så jag grät en skvätt i bilen hem och sen hoppade jag i säng när jag kom hem...

Barnen ska vara hos sin pappa denna veckan också... Tur jag jobbar och när jag jobbat färdigt för denna veckan så åker jag till min kära för lite närhet och ömhet och bli lite ompysslad. Ja, sådan tur har jag, att kunna få allt det gör ju livet så mkt lättare. Att få längta, att få skriva och läsa fina sms och sen äntligen få köra iväg och få se honom igen, att få krypa in i hans famn och bara vara, tänk vilken tur jag har....

KRAM