Såg att jag skrev om beslut sist jag var här inne, den 5/8. Känns som en evighet sedan, nu är det tre månader sedan jag skrev här inne och då var inte beslutet fattat och jag mådde så dåligt över det.... Dock kunde jag inte dela det här, tyvärr. Det hade säkert underlättat för mig om jag kunde älta det här som med tidigare bekymmer men detta fick jag endast älta i mitt lilla huvud och med väl utvalda personer... Inte likt mig att inte dela med mig men denna situation var inte lik någon jag varit i tidigare i mitt liv.... Ett tungt beslut skulle fattas och jag stod helt ensam med det......
Träffade en man, ingen rik som bodde i alperna som jag planerat...haha!! Har svårt att beskriva men kemin mellan oss var förtrollande... Minns ännu första dejten, oväder som kom och åskan som dånade, blixten som slog ner någonstans på hans gård, vad ville någon säga till mig där? Har inte fått det svaret ännu men den blixten lyste och dånade högt och jag kommer aldrig att glömma den... Vi träffades några helger till och det blev många magiska stunder och mycket prat och skratt. Vad vi inte förstod då var att det hade hänt något på troligen andra dejten, något fint och stort... Dock blev jag varse när toarengöringsmedlet luktade megaäckligt, sååå trött och illamående som dök upp titt som tätt. Hmm...nä...så kunde det inte vara... Har dock en mens som är som en klocka och när den inte dök upp efter två dagar började jag förstå...shit, jag måste vara gravid?!?!?! Meddelade mannen min oro men han lugnade mig med att mens kan väl vara sen då och då. Men han kände inte min mens och min kropp och jag förstod vad som hänt. Då mina sms blev mer och mer deppiga till mannen så ville han komma ner till mig och se om mig som han sa...jag köpte ett test den morgonen och gjorde det innan han kom. Tre minuter skulle testet ta enl förpackningen, det tog max tre sekunder sen lyste ett starkt blått pluss, jadå, jag kände min kropp väl...
Det fanns bara två som visste om det och de gav, efter en del funderande sin synpunkt på en lösning. Här stod jag, helt nyseparerad, två barn som precis gått igenom det tuffa att deras föräldrar flyttar ifrån varandra och de fick två hem istället för ett. Gravid med en man jag inte kände så väl, träffats några helger men inte mer.... 40 år, överviktig och ensam. Detta beslut blev oändligt tufft. Mitt förnuft sa en sak och mitt hjärta en annan sak. Fick dela detta men en till vän, någon som egentligen inte står så nära men hon kom verkligen till att göra det i detta beslut. Jag försökte, som en klok och mogen 40-åring lyssna på mitt förstånd och inse att en abort nog var det bästa. Glömmer aldrig den dagen jag skulle ringa och beställa tid, grät innan och lyckades prata hyfsat normalt med sköterska men det gick inte att lura henne, hon bokade inte en tid till mig, hon sa till mig att prata med en kurator först för hon hörde att mitt beslut inte var väl förankrat... Som jag grät efter det samtalet, inte ens en tid kunde jag ringa och boka.... Till slut gick min förtvivlan över i ilska...vänta nu...vem bestämmer över mitt liv egentligen?? Vid seperationen kunde jag inte bestämma ett skit, exet bestämde ju allt... Näää...nu är det på tiden att jag bestämmer själv och bestämma om jag ska lyssna på mitt förnuft eller mitt hjärta! När väl denna ilska kom så var beslutet inte svårt, jag hade ju vetat hela tiden vad jag själv, längst inne ville och det var då rakt inte en abort! Den lättnad som flög över mig efter detta beslut var ljuvlig! Jag kunde inte döda detta lilla liv, ett liv som inte brydde sig ett endaste dugg om min ålder, min övervikt, en kondom och en icke ägglossning vid den tiden... Detta liv skulle bli till trots allt det och nu kunde jag inte ta bort det... Det svåraste var att meddela pappsen detta eftersom han just då önskade något annat. Han tog det hyfsat bra och lovade att inte försvinna trots det. Dock behövde han mer tid att smälta detta vilket jag verkligen förstod...
Så nu är läget som det är, det finns en liiiiten skrutt där inne som lever loppan och då kittlar det bland mina tarmar. Jag ska erkänna att jag verkligen njuter av det, när jag känner bebisen där inne, tänk att jag fick uppleva detta en gång till?!? Ett mycket svårt och tungt beslut som blev taget. Jag står för det och kommer aldrig att ångra det. Men jag förstår också att det pratas en hel del nu när det blivit offentligt, det får pratas men naturligtvis är jag orolig för att det ska drabba mina barn! Så snälla alla där ute, låt inte detta gå ut över mina barn och prata inte om mig när de hör!!!! Jag vet att jag rör till deras liv ytterliggare men det var verkligen inte meningen men jag kunde inte släcka detta liv som kom till trotts alla odds mot det....
Pappsen då? Jodå, han finns där... Hur vi gör i framtiden får vi se, en sak i taget. Jag sätter upp små mål för mig själv, har nu nått ett delmål och det var ultraljudet och därefter berätta för alla. Nu är mitt nästa mål januari. Då kan skrutten klara sig bra om hen tittar ut förtidigt. Ja, det är så klart mkt oro och när jag ligger och funderar i min ensamhet på nätterna så känner jag anledningen till att man egentligen skaffar barn i tvåsamhet.... Men det är bara till att ta sig igenom... En liten spark där inne gör mig glad igen och skänker lite mer styrka till mig.
Kommer nu äntligen kunna skriva här igen, nu har jag ingen hemlighet längre, känns så skönt. Nu ska jag bara vårda mina barn, min kropp och mitt förhållande till pappsen. Låta tiden rinna på och jag ser framemot våren när jag får träffa det lilla livet där inne på riktigt. Om allt går som planerat så försöker jag jobba min heltid så länge min kropp orkar, kommer att bli tungt och det vet jag om. Har bestämt att lägga in om semester hela den sista månaden i alla fall... Tror jag man behöver. Men som en kär vän säger, det är inte lönt att planera för mycket, det blir ändå inte som man tänkt! Det är något jag verkligen förstått, helt galen värld till att snurra till det ju... Det var väl någon mening med detta, men som vanligt får man inte de svaren förrän man vandrar vidare in i nästa liv...
På återseende snart...
KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar