Till slut tittade han ut!!

Minnsan, tillslut tittade han ut, den där lilla Skrutt!! 140407 blev datumet och han kom i rasande fart kl 5.22 på morgonen. En liten pojke som är absolut den mest söta bebis man kan tänka sig, så klart!

Det började egentligen redan på lördagen med lite segt slem i trosskyddet, nu började det röra på sig, liten del av slemproppen gav sig på kas. Natten blev orolig med tryck neråt och jag sov inte så himla mycket. På morgonen på söndagen så kändes det väldigt kladdigt i trosorna och där kom en hel hög med rosa gegga, den omtalade slemproppen som jag aldrig sett tidigare. Då det var lite röda strimor i slemmet så ringde jag förlossningen och frågade om råd. Blod gör en ju lite nervös. Men det var helt i sin ordning, bara att avvakta! Okej då... Förmiddagen gick och eftersom jag inte sovit mkt på natten så la jag mig och vila lite på em, skulle hämta min stora son i Trelleborg strax efter kl 16. Sov nog nästan en timme och vaknade till mitt i av lite smärta som stack till i nedre delen av magen. När jag vaknade och steg upp så kom det massa slem och lite annat. Ojoj, ut på toan... Sen lugnade det sig men kändes ändå skumt, mycket flytningar osv. Hmm..fick avvakta och köra mot Trelleborg eftersom jag var lite rädd att vattnet gått. Satt en längre stund på stolen och när jag reste mig där så skvättade det en del i trosan! Hihi, nu kände jag mig nääästan säker på att det gått det där fostervattnet.

Blev en omfördelning, snälla mamms körde och hämtade sonen i Trelleborg och jag ringde förlossningen och bad att få komma in eftersom bebis låg högt och jag hade fått order att åka in. Jag var så välkommen! Kom några tårar där, hjälp, nu var det liksom dags. Syrran körde mig till Ystad och jag ringde Papps på vägen. Sa till honom att han kunde vänta lite eftersom jag kanske fick åka hem igen eftersom jag inte hade några värkar. Lovade att höra av mig igen. Haha...glömmer inte min kooorta väg från bilen till förlossningen, snacka om läcka mellan benen. Knep ganska hyfsat med benen så byxorna klarade sig nääästan... Fick genast komma in på ett rum och av med byxor och på med snygga nätbyxor och tjock blöja. Skönt att vara där inne. De körde en kurva med CTG, dvs kolla hjärtljudet på bebben. Skrutt mådde hur bra som helst där inne och man kunde nu känna sig lugn! Iiiiiinga värkar dock. Ringde Papps för att lugna honom men då var han redan mer än halvvägs så han hade fått bråttom. Jaja...lika bra att han kom då... Mysigt att se honom, det var ju ett tag sedan.
Vi stannade en timme till men nää...inga värkar så vi körde faktiskt hem igen med instruktioner hur vi skulle göra vidare.

Hem och fick lite mat, kan säga att min aptit inte var på topp men det kändes bra! Äntligen bebis på väg och Papps på plats! Blev lite kaffe efter maten och ibland fick jag med glädje upplysa om att det kom en sammandragning som faktiskt kändes lite... Bäddade ner Papps under täcket och han somnade så klart gott. Jag själv läste lite och började känna av fler lite smärtsamma sammandragningar. Blev ingen sömn för min del... Runt 12 på natten så kände jag att det snart var dags för att köra tillbaka till förlossningen. Rädslan att det skulle gå fort fanns ju där. Väckte försiktigt Papps och sen låg vi och myste en stund och kollade hur ofta värkarna kom, 8-10 minuter mellan. Egentligen så var det kanske inte dags att åka in men barnmorskan hade sagt att jag fick komma när jag ville så när de började göra mer ont så bestämde jag att nu var det dags. Lovat att berätta för mams så det gjorde jag innan vi körde..

Kom in på förlossningen kl 01.15 och vi blev mötta av en barnmorska med färgglada, randiga strumpor. Jag hälsade och sa sen att jag blev så glad över hennes strumpor! Hihi, sen hade vi jättebra kontakt! Jaa, är man distriktssköterska och stödstrumpenörd så är man! ;-)
Körde en kurva och bebis mådde bra. Lite inskrivning och lite kontroller av mig också sen va det bara till att avvakta och se. Fick in en Pilatesboll, den var helt underbar. Värkarna blev mer regelbundna och gjorde mer och mer ont, meeen, de två timmarna var ändå bra! Vi hade trevligt, mysigt och lugnt där inne på rummet. Barnmorska tittade till ibland och kollade av hjärtljuden. När kl blev 04 så gick jag in i helvetestimmen... Kände så väl igen det, nu gjorde det ont, mkt ont. Äntligen undersökte barnmorskan mig nerifrån och jag väntade spänt på hur mkt jag var öppen. 5 cm!!!!!!!!!!!!!!! Jag nästan dog där.... Fem cm?!?!?!?!? Näää... Skulle jag ha så ont i många timmar till? Fyyy, där gav jag nästan upp, nu var det inte kul längre. Hon tröstade mig lite, jagade upp mig på bollen igen och peppade mig. Där någonstans la sig Papps för en liten tupplur, alltså...hur går det ihop med pappor och sova när det går runt en annan i samma rum som har så ont? Hade jag aldrig kunnat men pappor kan tydligen det. Men måste säga att det gjorde ingenting för jag behövde gå in i mig själv för att klara den kommande timmen. Helvetestimmen...har haft den förr. Värkarna kom tätt och varade lääänge och gjorde sååå satans ont. Det var omöjligt att vara tyst, det gav mig tröst och uthållighet att låta ljuden komma ut. Jag var absolut inte tyst men Papps sov gott, helt otroligt. När den helvetstimmen gått så började det trycka neråt...fick aldrig vila från värkarna och nu var jag gnällig, visste inte vad jag ville, stackars barnmorskan! Men hon klev in och bestämde lite där vilket var helt rätt. Hon tvingade ut mig på toan, alltså, toan nu?? Jag tyckte hon var helt galen men lydig som jag är så gick jag med trots enorm smärta. Hon sa sen att hon ville att jag skulle gå ut och sätta mig en stund och gunga men jag hann bara landa på toaletten, kissa och sen upp igen. Ville icke sitta ner. In på rummet igen och jag bara hängde på sängen och rörde mig inte ur fläcken. Så fort man rörde sig gjorde det ont men det gjorde ont även när jag stod stilla....nu började snart upploppet....

Stackars barnmorskan frågade hur jag nu ville ha det om det var dags för att krysta.. Vet inte var mitt svar, samma som de svar jag klämt ur mig den senaste timmen. Önskade nog att stå kvar sen och fick ur mig att det tryckte på neråt. Papps hörde lite skillnad på mitt skrikande och vaknade till liv och kom för lite stöttning. Barnmorskan sa att hon skulle hämta en personal till och jag blev helt livrädd att hon skulle gå iväg och bebisen skulle trilla ut och landa på golvet. Men hon rinde bara på klockan och sen kom det in en undersköterska också. Sen vill hon känna efter om jag var fullt öppen och det gjorde så klart megaont. Hon kände och det dök upp en personal till, min barnmorska sa att de brukade försöka vara två barnmorske när det var dags för bebisen att komma. Va? Är det dags nu då frågade jag, japps sa hon. Jag kände några krystvärkar och barnmorskan kände igen med fingrarna och sa till mig: Nu kan du skjuta ut bebisen. Haha, mitt i all smärta så sa jag, vad sa du?? Skjuta ut? Japp sa hon, kör på och då gjorde jag det! Jag körde två halvhjärtade krystvärkar för att testa lite, ajaj men tja, skulle nog gå. Vilade lite och sen, ja sen jävlar i det tog denna kvinna i och som en kanonkula skjöt jag ut den lilla killen. Hela han kom på en krystvärk och jag kände hela han också. Huvudet, lite bredare, där kom axlarna och sen blev det ju smalare och smalare men kände hela, så jäkla fräckt mitt i all smärta. Han kändes så lång! Snälla Skrutt lugnade sin mamma med att skrika direkt och de gav honom till mig mellan benen och fram, barnmorskan stod ju bakom och fångade upp honom ju. Så jag fick en liten krabat i famnen kl 05.22. Gick med darriga steg till sängen  och la mig med min skatt i famnen, kladdig men han levde.

Tyvärr fick han lite jobbigt med andningen, han stånkade lite. Det var inget jag tänkte på men barnmorska gjorde det så de bad Papps klippa navelsträngen men han ville inte... Jag passade på att göra det själv, har man ju aldrig gjort förr. Sen fick lilla Skrutt lite syrgas och CPAP. De förklarade hela tiden för mig vad de gjorde och framför allt att han mådde ok. Sen sa de att detta var väldigt vanligt och då specielt efter snitt då bebisen kommer ut fort. Lungorna får inte den sista pressen när de krystas ut långsamt och därför fanns det kvar fostervatten i lungblåsorna. Så det var samma sak för min lilla Skrutt De höll på med honom i ca 45 minuter och under tiden så fick jag krysta ut moderkakan och bli kollad om jag skulle sys. En liten bristning fanns det men jag fick välja om jag ville sys eller inte, då bara ett stygn. Jag valde glatt att avstå, hatar ju verkligen det. Sen ääääntligen fick jag upp min lilla påg hos mig igen. Han fick suga på mitt bröst och sen fick han lite extra näring i form av lite ersättning i kopp.

Så gick det till när lilla Skrutt kom ut. Han var lång, den känslan var rätt. 54 cm lång och vägde 3900 g. Naturligtvis världens sötaste lilla bebis! Nästa inlägg ska handla om BB-tiden, nu vaknar snart min lill-prins och jag är glad att jag fick skrivet detta innan man börjar glömma detaljer...

KRAM