Hade ju tänkt skriva oftare här men orken har inte räckt. Jag jobbar heltid, helt färdig när de 9 timmarna är slut. Det har varit ovanligt tufft på jobb, saknats både läkare och sköterskor plus ett nytt journalsystem som gör att allt gått extra sakta för oss.... Ledsna och besvikna patienter i telefonen och en del arga och otrevliga. Så efter de där 9 timmarna på jobb så har jag bara drömt om att komma hem och göra absolut ingenting... Sjukt trött men vet ju varför, min trogna och underbara kropp har tillverkat bebis och låter nu denna lilla sak växa till sig där inne. Låter livmodern putta undan övriga organ för att få plats. Låta tyngden slita på korsrygg och fogar. Jag har sagt det förr, förstår inte att min kropp är så snäll till mig fast jag inte varit snäll till den med all övervikt.
Imorgon går jag in i v 25! Skrutten där inne väger runt 700 gram och är ca 30 cm lång! Inte konstigt man känner den så mkt. Den är framför allt mkt aktiv på dagen vilket jag berättat för hen att det är ok att fortsätta så när hen tittat ut. Sova på natten och vara vaken på dagen, perfekt. Hoppas nu att allt blir bra, hönsamoren måste ju så klart oroa sig lite extra...
Idag har det varit en jobbig dag. En kollega som bröt ihop av stress och dålig arbetsmiljö, tänk att ingen ville lyssna på oss tidigare, jag visste att det skulle bli så här... Men, man är ju bara en arbetare...
Sen har jag gjort min mamma ledsen idag... Har haft värsta ångesten över min julresa till Teneriffa. Dels är jag ju sjukt flygrädd och kände att jag har noll styrka kvar att hantera den. Känns även tufft att sitta inklämd i en flygstol i flera timmar, vet att min rumpa knappt får plats och minns att sitta i bilen för någon helg sen i 4 timmar var väldigt jobbigt för rygg och höfter. Sen är jag ju så nojig över att den ska titta ut för tidigt och göra det när jag inte är i Sverige är värsta mardrömmen för mig. Jag fixar att ta allt själv men att ha sjukvårdspersonal som inte kan svenska hade gjort mig förtvivlad och jag hade kännt mig sjukt otrygg hur duktiga de än varit... Allt detta har givit mig ångest som bara blivit mer och mer. Jag har vänt och vridit på det och gråtit många tårar men jag erkände till sist för mig själv att jag verkligen inte ville resa. Så det blev bara till att ta tjuren i hornen och berätta. Syrran blev inte direkt förvånad...hon hade märkt det. Fick berättat det för kära mams där nere idag och nu känner jag att den stenen är borta. Kommer att sakna dem oändligt mkt runt jul men samtidigt så har jag mer lugn i själen att slippa åka iväg så långt. Dock känner jag mig hemsk......
Fler jobbiga beslut, nyårsafton måste jag också bestämma mig hur jag ska göra. Trodde kanske att pappsen ville fira med mig men det ser inte ut så och det känns ju lite tråkigt. MEN ska fråga mina barn var de vill vara, är ju bjuden till de som vi brukar fira nyår med så det lutar nog ditåt faktiskt. Måste nog vårda mina vänner lite.... Men ska höra med mina barn....
Sen rullar det på med hästen... Har en som är intresserad av att låna honom... Fått berättat det för stallägaren idag, gjort fler besvikna, blää för mig. Nu ska jag bara bestämma en dag med den intresserade så hon kan komma och hälsa på honom... Usch, det gör mig gråtfärdig men det är ett måste... Många tårar nu vill jag lova, beror nog delvis på de där förbaskade hormonerna... ;-)
Ja så ligger det till här just nu, fler beslut och en del tårar... Mycket jobb vilket nog egentligen är bra men sliter på kroppen. Dragit tillbaka de två semesterdagar jag ville ha julveckan, lika bra att jobba när man ändå är ensam. Behöll dock den 30/12 för då vill jag vara ledig....
Ohh nu sprallar Skrutt massor, gör gott i ett lite ensamt mammahjärta! :-))
¨Nu ska jag åter fundera vidare på framtiden, den okända framtiden!
KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar