Nu för en vecka sedan...

Idag är det torsdagskväll, vid denna tiden för en vecka sedan, då var jag lyckligt ovetande om den kommande påsken. Då var mitt liv som vanligt, jag planerade påsken, vad vi skulle göra alla de härliga lediga dagarna. Att vi skulle städa inför lite kalas på söndagen, suckade lite över städningen, tänk om det bara hade varit det som blev det jobbiga denna påsk. Skrattretande när man tänker efter, sucka över att behöva städa, istället slets hela mitt liv isönder... Tänk, imorgon är det den sista gången jag kan tänka, tänk för en vecka sedan... Sen kan jag aldrig tänka så mer... Sen är det mer än en vecka sedan, sjukt va tiden går...

Jag lyckades somna bra igårkväll, tur. Klockan ringde så jag fick ingen brådska denna morgon. Tyvärr innebar det även att sitta mitt emot honom vid frukostbordet... Det rör runt bland gruskornen varje gång, gruset som är kvar av mitt hjärta när jag sitter där på min plats vid köksbordet, mitt emot honom... När han ger dottern en kram och puss, hjäääälp, jag får det aldrig mer... Usch va jag blir ledsen... Kom iväg till jobb idag och idag kände det bra där. Var inte lika gråtig, kände mig mer vaken och inte riktigt lika känslig. Jag var nog bättre på att trycka undan känslorna och tankarna idag.. Det känns som om mitt jobb kommer att bli min fristad nu ett tag, ett ställe där jag är jag och inte hans sambo. Ett ställe som BARA är mitt ställe, människor som bara hör till mig! Ett ställe där jag slipper tänka så mkt på eländet. Det är få förunnat som har en sådan underbar arbetsplats och så underbara kollegor... Vilken tur jag har mitt jobb...

Jag har skrattat mycket på mitt jobb idag, känns bra i själen. Vi hade mycket att göra, hann inte ens dricka em-kaffe men det är ju perfekt för mig just nu. Jag jobbar på och hinner inte tänka...Några av mina stammisar frågade om jag var frisk nu, suck, om det bara varit som jag var sjuk i tisdags. Mmm mumlade jag, typ frisk... Det var bara en som jag sa att det hade hänt något privat och jag skulle berätta en vacker dag... En berättade hur glad hon var för jag var tillbaka, gud va skönt att höra... Suger in det i mitt sargade hjärta, hon berättade att hon hade sådant förtroende för mig och att vi klaffade så bra ihop. Ville nästan slå armarna om henne och gråta en skvätt. Det hade jag säkert fått göra men ibland får man bärga sig! En av mina nära kollegor sa att hon var glad att jag var där, underbara människa, jag hoppas hon förstår vad det betyder för mig att höra... Jag har lite svårt att uttrycka mig just nu, vågar inte släppa riktigt ännu. En annan kollega klappade om mig och sa, jag vet vad du går igenom, har också varit där... Jaaa, jag är så glad för att jag har mitt jobb....

När jag slutade idag så tänkte jag, komer tårarna nu? Men jag bestämde mig för nä, det ska de inte.. Det väntar två flickor där hemma som vill rida och då måste jag hjälpa dem och jag vill inte komma hem med röda ögon, jag är trött på att min dotter ser mig gråtande hela tiden. Så jag tänkte på annat när jag körde hem och sen gick jag ut i stallet och såg till att de fick på sadlar osv. Det blev lite hoppning och båda flickorna var så glada... Skönt när någon är glad här på detta stället.

Det blev kvällsmat tillsammans alla fyra, som en familj...Vi är ingen familj längre fast vi fortfarande bor i samma hus... I en familj sover mamma och pappa i samma säng men nu sover dottern med mig och han går upp en våning och sover. Fy vilket jävla liv... Nä, jag måste ta tag i detta med boende och det innebär att jag även måste ta tag i vårt hus. För ska jag kunna bo någon annanstanns så måste jag hjälpa till med städning och tömning... Men just nu lockar det verkligen att slippa bo med honom, jag blir ju bara ledsen och full med ångest när jag ser honom. Guud, hur ska jag kunna leva utan honom???? Satan va tufft allt är. Hjärtesorg kallas det nog men även en stor trygghet försvinner för mig... Jaja, jag måste lära mig... 40 år, haha, jag som sagt till alla att livet är bäst efter 40, shiiiiit va knasigt det blev... Det blev ju bara skit och mög av mitt liv ju... Ska aldrig tro en massa igen, det blir ju vara tokfel...

Nu, ikväll tittade vi alla fyra på tv tillsammans, tonårsbossen. Alla de andra tre skrattade högt flera gånger, jag själv fick hjärtklappning när jag hörde dem, jag kände mig utanför, det är så de ska leva nu, utan mig... Sen kommer det väl även in ett skratt till, den nyas skratt... Då är de fyra igen, då ska de bli en familj... Men det är ju för helvete min familj?!?!?! Skiiiiiiit va det suger livet just nu... Varför ska det vara så här? Vem fan bestämmer över känslor? Jag måste ligga attans så dåligt till hos den som bestämmer sådant... Hmm, är hon inte liiite väl lycklig nu? Vi tar bort ännu en som hon älskar så hon inte är så jäkla glad jämt, är det så den tänker? Eller är det ett straff för något? Vad kan jag ha gjort för att få detta straff i så fall? Tycker att jag försöker vara vänlig till alla och rättvis osv... Nä, bara knasiga tankar men man kan ju undra varför det blir som det blir. Barnen försvann strax efter kl 21 och där satt vi, han och jag framför tvn... Det var ju så här vi planerat tidigare att vi skulle ha det, ensamma nere vid tvn... Men nu var det inte så mysigt som vi planerat kan jag lova så efter en stund tog jag datorn med mig och la mig i sängen istället... Nu sitter väl han där inne och längtar efter henne, den nya. Han kanske smsar henne? Nää, det är bättre jag inte vet... Jag ska snart försöka sova....

Imorgon ska jag till doktorn för den där remissen och få provsvaren... Är helt inställd på dåliga provsvar... Dock är jag väldigt glad för att jag bokat och bestämt detta med operation INNAN allt detta hände. Vill inte att folk ska koppla ihop mitt beslut med att han lämnade mig... Jag har aldrig tänkt att jag ska göra operationen för hans skull, bara för min egen... Så är det fortfarande, bara för min egen skull...

Vet ni,, jag har inte gråtit alls idag... Konstigt, har varit nära några gånger men har fått stopp på det. Oroa er inte, jag kommer att gråta igen. Jag tror på att det är bra att gråta men det var nog allt skönt med en pause från gråtandet idag. En slags vila... Nu ska jag försöka att inte tänka en massa utan bara lägga ner huvudet på kudden och somna... Imorgon är en annan dag, ännu en dag i helvetet... När ska man hitta upp från helvetet? Det kan bara tiden utvisa... Läser på om sorg, jaa, så klart läser jag på... Där står att 1 år är vanligt att sörja, tror det stämde ganska bra när min dotter dog. Man sörjer naturligtvis längre, för alltid men man lär sig att leva med det och går vidare... Tror ni att jag har gjort det om ett år? Kan jag känna mig lycklig igen då? Det är verkligen frågan.... Kan jag tänka på honom utan att mitt hjärta slår extra och gör ont? Om det blir så, faaaan va jag längtar till om ett år.... Var bor jag då? Var finns min häst? Var bor mina barn den andra veckan, när de inte får vara hos mig? Jobbar jag extra någonstans? Jaa, det får vi se om ett år... Gud va jag längtar....

KRAM