Förmiddagen bestod av sorg, grät lite, skrev blogg och grät lite till... Ganska skönt att slippa hålla inne allting, kunna snora hur mkt jag ville. Vid lunchtid så kom grannfrun upp en sväng och det gjorde lite gott i mig. Drack kaffe och ältade för fullt. Vet inte hur trevlig jag var egentligen, känner att jag är lite dålig på att angegera mig i andra just nu... Men det kommer väl igen tror jag...
Va lite nollstäld efter det, "pratat" lite med folk på fejjan och via sms, ganska lagom tycker jag. Jag gjorde ingenting tills dottern kom hem. Jo, jag smsade en stallägare jag fått tips om, det lät väldigt bra så vi ska ev. dit i helgen och titta. Okej pris för fullservice, har dock inte diskuterat det med exet ännu... Han får väl också säga sitt, han ska ju vara med och betala för dotterns ponny ju... Dock önskade han ju ett stall där man fick just fullservice för han var inte direkt sugen på att köra dit varje dag och gödsla. Det är ju egentligen inte jag heller, vill ju hinna med annat också som sonen och ev. träna lite. Så vi får se till helgen. Det var här det blixtrade till, en liten ljusglimt, jag kände av lite spänning när jag tänkte på stallet. Tänk att få ha hästen i ett stall med andra. Att få sällskap och insperation så man kanske kommer igång ordentligt med hästen... Kan jag inte rida så kan jag ju longera, tömköra och gå med honom och dottern. Att få vuxensällskap i ett stall, det ska bli riktigt trevligt ju... Hoppas de är trevliga! Sen är det 7 km ungefär dit, det är ju möjligt att cykla dit de dagar man är ledig och vändret är ok. Vi får se, kan känna att det skulle kunna vara riktigt skönt att bara komma och rida och umgås med hästen och slippa resten. Inte behöva ta in hö, fixa med trasiga staket eller annat sådant....
Så, dagens höjdpunkt, en liiiiten ljusglimt. En annan höjdpunkt för dagen var när dottern red. Hon hoppade med sin ponny, både i trav och galopp och det gick så bra. Jag till och med ringde hennes pappa så han fick komma ut och se. Hon såg så lycklig ut, gött i mitt trasiga hjärta! Ikväll lagade jag middag och sen har jag inte gjort mer, trött som en 90 åring. Exet jobbar på med städning/tömning av källare. Jag får lite dåligt samvete för jag inte hjälper till men hittar icke energi till det ännu... Ska spara på energin som finns, nytt försök med jobb imorgon. Tror det hänger på hur natten blir, vill bara SOVA inatt. Inget kryp i kroppen tack... Jag vill SOVA!!!
Jaha, kan den där lilla glimten leda vägen mot fler glimtar? Har man sett en borde man kunna se fler ju... Jag är av naturen en positiv människa men att förlora någon man älskar drar så klart ner även mig. Jag får förlita mig på att den positiva sidan finns där inne, att den kommer att vinna igen en vacker dag. Känns lite bättre denna kväll MEN jag är grymt nervös för sänggång, hur ska det gå? Ska jag vänta en stund eller ska jag chansa på att jag somnar vid den bästa tiden, vid 22-tiden som jag i vanliga fall gör. Vill så gärna komma iväg till jobb imorgon, jag behöver det. Men som sagt, allt hänger på sömnen tror jag, OM det nu inte händer mer.... Det vet man ju aldrig, så fort mitt liv svänger nu. Men det är väl lika bra att ta allt nu när jag ändå är nere på botten, så bring it on.... Mäklare, tårar och provsvar väntar denna vecka. Med det flyt jag ligger inne med nu så visar säkert blodproverna på masssa skit också... Men som sagt, lika bra att ta det nu, botten är nådd....
Måste säga att alla vänner är fantastiska. Något bra måste jag gjort i livet, många hör av sig daglien med ett sms och det känns verkligen i hjärtat. Kollegor hör av sig, ja, jag är verkligen glad för att jag jobbar just där jag gör. Tror nog det blir en trygghet för mig i framtiden... Har informerat exet att han får lista om sig till en annan vårdcentral, vill icka ta hand om honom längre... Barnen får dock stanna, väldigt praktiskt om man behöver läkartider en vacker dag.
Sorg, det är ett starkt ord. Sorg, det är inte något lätt att ta sig igenom. De säger att man kommer stärkt ur det, shit va stark jag måste bli efter detta. Förlorat en pappa, en dotter och mannen jag älskar och har älskat i 20 år. Fan, jag borde bli starkast i världen efter det... Vad tror ni om det? Blev jag starkare efter min dotter dog? Vet inte riktigt, tyckte mest jag blev en ÄKTA hönsmamma... Visst lärde jag mig att dra ner på kraven och sådant men starkare? Vet inte det... Frågan är när jag kommer ur detta, var står jag då i livet. 40 plus är jag väl då, det lär väl ta lite tid att landa. Vad gör en 40 plusare? Är man ute och festar? Raggar på krogen? Ja, inte vet jag. Jag har ju mest gått på parmiddagar och sådant men det är ju slut nu. Inte katten hamnar man på parmiddag nu. Kaaanske man kan bli ett par med sin syster? ;-) Nä, ärligt, det blir säkert bra... Man klarar sig nog ganska bra utan parmiddagar... Med denna takt av folk man känner så finns det ju snart en hel hög med singelkvinnor som jag kan ute och ragga med... Man är ju inte ensam om detta...
Nää, nu jävlar, nu ska jag göra ett försök att sova. Gjorde nog en 5-6 försök förra natten, herregud, tror det sista fungerade vid typ 4-tiden. Dottern frågade idag om att jag skrek och slog med dörren inatt, japp, erkände direkt. Sa bara att jag blev lite arg/ledsen... Hon frågade inte mer. Nu tar jag klivet ner i sängen, det måste gå... Jag ska försöka stänga bort alla tankar och sen ska jag hålla tummarna för att krypningarna i kroppen håller sig borta. Jag måste SOVA!!!
Natti älskade vänner, jag är glad att ni finns!!
KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar