Överlevt ännu en dag!

Ja, då har ännu en dag gått, pust... En mindre, en dag mindre i det nya livet. Jag tror att det blir bättre men det dröjer nog. Jag tror att det kommer att bli bra men man måste ju ta sig igenom och jag kan inte hoppa över något steg. Jag måste flytta, jag måste lämna detta livet och gå vidare men det är verkligen så jävla tufft. Det är svårt att känna att man är bortvald, en sak som kastas iväg, det finns någon som betyder mer för honom, på det sättet som jag gjort tidigare, jag betyder inget mer, jag är bara en fd... :-(

Jag är glad för mitt jobb! Skriver direkt till min kära kollega, vet att hon läser här inne. Jag känner dina klappar, jag känner verkligen att du bryr dig och det gör mig så himla glad. Jag kan tyvärr inte uttrycka det just då, jag kämpar mot tårarna... Tack!!! På slutet kunde jag till och med prata lite om det, så klart går det lättast att prata om de praktiska sakerna, som var jag ska bo och om jag ska skaffa extrajobb men ändå ett steg i rätt riktning. Det är tur jag har mitt jobb!!!

Hade en intensiv förmiddag, träffade många patienter. Hade ett djupt samtal med en stammis, om död och hur man kan få en bra sistatid. Kändes bra att prata så med patienten, dock önskade jag ibland att jag kunde ge en kram till vissa. En av mina käraste stammisar fick avslutad behandling idag, den patienten kommer att bli saknad!! Gulliga, gulliga människa!! DEN patienten fick en kram!!! På eftermiddagen blev det betydligt lugnare, både för läkarna och för oss sköterskor. Möblerade om lite fick vi tid till, mkt bra! Men klockan blev 17 även idag och då ska man ju köra hem. Det brukar ju vara väldigt skönt men tja, kanske inte just nu... Blää...

Ikväll så har det utstrålat familjeliv i detta hem, ett fejkat familjeliv! Vi är så duktiga på detta så... Jag har inte ens orkat gråta idag, inte tjurat på honom heller. Försöker vara neutral och uppföra mig! Tycker att jag klarar det ganska bra... Sväljer många syrliga komentarer, tror trots allt att jag vinner på det i slutändan, framför allt kommer jag få en bättre bild av mig själv om jag sköter mig och uppför mig väl. Så därför kämpar jag på med det! Dock kvarstår problemet med sonen och det är ju inget kul. Försöker att inte anklaga exet för det men ibland tänker jag att det är hans jävla fel. Det är ju han som bestämt att min son ska bli en som ska vandra mellan två hem, en som inte vet var han ska ta vägen just nu... Troligen känner han sig helt ovetande om framtiden, precis som jag... Då är det fan inte lätt att ta tag i andra problem samtidigt. Stackars pojke!

Nää, nu går mina ögon  i kors, tror jag måste sova... Har försökt titta på Biggest Loser ikväll på tvn men det gick så där. När dottern var där så var det ok men när hon gick och la sig så kändes det inte så kul att sitta där med honom. Förstår inte varför han tvunget ska sitta där på kvällarna, vi har ju en tv till däruppe, där kan han ju sitta. Han har ju valt bort mig, varför måste han sitta där jag är? Guud va jag längtar efter ett eget boende nu men samtidigt så blir jag livrädd när jag tänker på det. Jag har ju honom liiiiiite nu ju, får träffa honom varje dag men samtidigt svider det i hela mig när jag ser honom... Kan undra hur länge det ska vara så? Det får tiden utvisa...Hjärtesorg är tungt.

KRAM