Försvinn!!!

Vill inte ha det i mig, det springer, river och håller på i mig, tror det kallas ångest eller oro.... Denna dag har inte varit någon bra dag. Kommit många tårar och just nu så är det kaos i mig. Vi har haft en familjekväll, ja som vanligt typ.... Jag har lagat god kvällsmat, vi satt alla fyra där och åt, näääästan var det trevligt... Men sen, när vi ätit klart så gick dottern över till sin pappa och kramade honom oh de myste... Då slog det åter så hårt i mig, herregud, jag kommer ALDRIG att få göra det, krama honom, pussa honom och sova med honom. Det är en annan kvinna som ska få det nu, fan va ont det gör. Jag fick gå därifrån, in i sovrummet och gråta en skvätt, när ska detta ta slut???

Sov till kl 08 imorse och frukosten åts tillsammans med dottern. Det blev ingen bra förmiddag. Tårarna rann redan innan nästa tråkiga sak hände. Det handlade om sonen och jag tänker inte gå in på det här men något som gör ännu mer ont är när ens barn är ledsen... Fan, räcker det inte nu?? Usch... Så jävla trött på all skit nu, hur mkt ska till innan ett hjärta SPRÄNGS??? Bonussystern kom och skulle rida säljhästen och det var ganska tufft att gå ut till dem. Men ganska upp mig, här går det inte att gräva ner sig.... Ridningen gick bra och hästarna var duktiga, även jag som uppförde mig utmärkt..........

Eftermiddagen, alltså.... JAg kan inte ens minnas hur den var? Sjukt! Vad hände? Jo, han hjälpte oss att fixa staketet längs med vägen, det traktorn körde in i för några veckor sedan... Snällt... JAg hatar att be honom men vad ska jag göra? Usch... Nä, jag vet inte... Vad händer...

Ikväll ringde hans syster, han gick ut i köket, jag hörde att han började prata, han sa att han var flexibel.. Gud, de pratat om helvetet... Ja, klart han är flexibel, det är för fan han som bestämt ALLT ju... Jag reste mig ur soffan och slängde igen dörren, ville absolut inte höra mer av det samtalet... Det var då det började springa i mig, oron och ångesten, den är svår att styra ibland. Va fan, han är inte min längre... Jag förstår inte, det har han ju ALLTID varit?!?!? Hur ska jag klara mig nu???

Boende ja,,, Imorgon ska jag titta på ett hus, ska ju ev. dela hus med syrran men är det rätt?? Jag börjar få ångest över det också.... Jag vet INTE vad jag vill.... Jo, det vet jag så klart men det är ju uteslutet, det är ju omöjligt. Jag har ju nästan aldrig bott själv, jag hade kanske behövt det? Det blir ju dyrare då förstås... Hur gör man, hur ska jag göra... Ett problem är ju min hund, hur ska hon klara sig när jag jobbar 9 timmar om dagen? Nää, jag vet inte hur det ska gå...

Vet ni, jag ska nog inte fundera mer på allt detta, det är inte läge nu... Man ska inte ta förhastade beslut och man ska INTE ta dem när ångesten springer maraton i min kropp. Jag ska kanske ta mig in i sovrummet, lämna tv-rummet där han finns. Han sitter där, två meter bort... Han funderar märker jag, han vågar inte ta upp saker med mig, jag känner det. Han märker att jag är upprörd tror jag... Han vill prata tror jag men vågar inte... Nää, jag är fan inte lätt just nu, det förstår jag... Fruktansvärt instabil, jag märker det ju själv. Ibland gråter jag, ibland fräser jag, ibland pratar jag normalt och ibland är jag lite småelak.... Jag har inte skrikit precis, jag tycker att jag uppför mig strålande trots allt... Jag har inte ens slagit isönder något, bara brutit hans tandborste mitt av... Skrynklar ihop hans kläder gör jag också när jag tvättar, storvägrar att vika hans jävla kläder... Men annars uppför jag mig... Borde ju börja röja och rensa men det har jag inte gjort, kan icke förmå mig ju...

Nää, gå och lägg mig nu för tusan.... Bonussystern kommer kl 10 imorgon för ridning så hästarna måste ha hunnit äta frukost innan så det innebär att jag inte kan sova så länge imorgon. Men tja, det är väl lika bra så kan jag kanske somna imorgonkväll inför en ny arbetsvecka....

KRAM