Känns som en nedräkning, frågan är mest, vad räknar jag ned till? Det har jag inte kommit på ännu... Tills jag kan flytta härifrån? Tills jag mår bättre igen? Tills min operation? Tills jag slutat älskar honom? Tills jag kommit över honom? Tills barnen mår bättre igen? Tills jag hittat en ny kärlek? Jaaa, det kan man undra men jag fortsätter att räkna ner, kanske jag kommer på en vacker dag vad jag räknar ner till...
Dagen på mitt jobb har varit intensiv kan man säga... Hade egentligen inte så många bokningar och vi hade egentligen tillräckligt med läkartider, vet egentligen inte varför den blev som den blev. Det var nog mest em som blev lite konstig, det ringde väldigt mycket och det var en massa fix. Jag som sällan tappar mitt humör började skälla i telefonen, vill dock tillägga att jag faktiskt hade lagt på luren innan! Sjukresor åkte på en slev av mitt bottenhumör, de är ju riktigt knäppa där ju... Grr...Men som sagt, det fanns ingen i luren... Kräkte av mig till flera kollegor, de tittade lite förvånat på mig... Lite senare på em skrattade jag mest åt eländet, var kom alla röriga människor från? Mitt i allt kom en av läkarna in och velade lite om han skulle komma imorgon eller inte, han mådde ju inte så bra.... Bara bestäm dig tänkte jag för mig själv, hur svårt kan det vara liksom??? Men till slut fick jag honom till att klubba beslutet att han skulle stanna hemma imorgon! Så morgondagen blir säääkert skojig....
Jag älskar verkligen mitt jobb, det är en lite vc där man känner många av patienterna. Men ibland kan man inte utan att stanna upp och tänka, hade detta fungerat på en större vc? Som idag, mitt i all röra så knackar det på och där står en av mina stammisar som inte bokat tid, nuuuu ville patienten få sitt sår omlagt, nu??? Hmm... Tja, varför inte, kan ju knappast bli rörigare... Så jag log mitt mest soliga leende och bad patienten komma in! Klart vi skulle fixa det också, varför inte liksom?!?!
Kunde sluta lite tidigare idag för att det var dags att titta på hus nr 2! Körde hem om, tog en pause och sen lastade jag in barnen i bilen och körde mot Skurup. Denna gång var jag extra spänd när vi skulle gå in i huset för första gången, lukten tänke vi ju på direkt. Japp, minnet av förra huset var starkt! Men här slog ingen unken doft emot mig, här luktade ingenting, bara god doft. Tror vi alla 7 gillade huset jättemycket! Kändes mysigt och fräscht, fint och i ordning! Här kan jag bo! Har redan önskat rum i mitt huvud och sonen min har också redan flyttat in, de verkade alla nöjda med huset. Sååååå, nu är ju frågan, för vilket pris kan vi få det? Det kan ju finnas en hel del till som vill ha detta hus! Seeen betyder ju detta att jag måste PRATA med honom om detta huset, han har inte sagt ett ljud, jag funderar på varför? Varför tar han inte upp saken? Jag tror, det är bara vad jag tror men jag tror att han vill bo kvar och väntar ut att jag får bråttom... Eller varför händer det ingenting? Nää, uuuusch och fyyy, jag måste väl ta upp det... Känns ju urdumt att det är jag som måste dra upp det trots att det inte är jag som valt detta ju... Skiiiittråkigt ju...
Har idag frågat chefen om möjligheten att gå upp till heltid. Jobbar ju idag 90 % men hade gärna fått upp den till en heltid. Mest troligen får jag inte min tjänst upphöjd men kanske att jag kan få 10% på vik, vi saknar faktiskt 40 % i jämförelse med övriga vårdcentraler i företaget. Tänker att jag kanske slipper jobba extra så mkt då, slipper röra mina lediga helger. Så hoppas på det! Det innebär att jag jobbar varannan fredag, alltså ledig varannan så liiite lyx får man behålla trots allt.
Fick precis kontakt med det andra stallet, ska dit i helgen och pratas vid. Kan ju verkligen tänka mig där pga SKOGEN! Tänk, när man deppar att kunna rida rakt ut i skogen och bara andas in den friska luften där. Tänk en sommarkväll, när det börjar bli svalt, då är det ju underbart. Faaaan, måste gå ner i vikt så jag kan rida nu ju... Pulver, ska jag ta till pulver?? Men går jag ner för mycket får jag kanske inte min operation? Ohhh, varför är det så förbaskat lång väntetid?? Pengar, ingen som vill sponsra med en operation??
När jag läser igenom detta inlägg ser jag lite ljus, lite hopp om framtiden, ser ni det också? Idag har det varit en bra dag i denna kaotiska värld, har inte gråtit alls idag, har nääästan kunnat vara lite halvtrevlig till honom.. Faaaast, har inte träffat honom så värst mycket, är det därför det varit ok? Sonen har tagit sig igenom sina problem för tillfället och är lite gladare, kanske det hjälper till? Ja, inte vet jag... Har inte heller haft så mkt tid att tänka, att tänka på allt jag kommer att sakna, hur ont det gör att bli lämnad. Det är skönt att inte tänka hela tiden, helgen var ju hur jobbig som helst...
Nu ska jag SOVA! Två dagar kvar att arbeta, gött. Förhoppningsvis kommer bebisen på torsdag, på Ulfdagen, blir det sen en tjej så vinner jag!! Det hade varit trevligt! Annars blir jag nog lika glad om det blir en kille och en annan dag, bara allt går bra! Nää, jag ska inte ha bebis, min kära kollega ska ju ha typ jättesnart!
KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar