Sov gott till kl 07 idag, blev många timmar, gör gott i kroppen. Sen slängde jag ut hästarna, tog mig lite frukost och gjorde mest ingenting någon timme. Läkarbesök väntade kl 11 idag, sååå nervös för detta. Duschade en stund och sen körde jag mot jobb. Va lite konstigt att köra dit vid denna tiden men men... Kom in till läkaren, det är ju även en privat vän till mig så hon visste ju det mesta och var beredd på att jag skulle gråta en skvätt. Mycket riktigt så bölade jag en stund där inne, vi pratade om allt som hänt här hemma den senaste veckan. När jag gråtit klart över det så bad jag henne gå igenom mina provsvar, nu skulle dommen komma, har jag diebetes? Sköldkörtelproblem? Höga blodfetter? Dålig lever? Jag blev såååå glad när hon meddelade mig att ALLA prover var helt normala! Shiiiit va skönt och jag tänkte bara, vilken underbar kropp jag har!! Så snäll den varit till mig, jag har bara lyckats förstöra mina knän... Resten har klarat sig, sköööönt... Hon räknade ihop min BMI, inte så värst kul men jag klassade lätt in till en operation. Man ska även ha gjort minst 5 seriösa försök att gå ner i vikt och de var inga problem att komma upp i heller. Så nu är remissen skriven, nu är den iväg...
Efter läkarbesöket kollade jag mobilen som hade burrat där i ficken en hel del och såg att min kära son ville ha tag i mig. Han skulle sluta tidigare idag så jag körde direkt och hämtade honom. Vi körde in om affären och sen hem. Min kära mor kom och vi fikade lite lunch... Blev mysigt, framför allt att sonen satt med hela tiden. Visserligen skulle vi kräka av oss om män men det gick ju inte när sonen var med... Men vi lär hinna det en annan gång, det var kul att han satt med...
När dottern kommit hem och ätit lite mellanmål så red hon och jag tittade på. Hon vill bara galoppera hela tiden just nu, en snäll ponny som gör som hon vill. Dock fick hon låta bli att hoppa idag, hon kan ju inte hoppa varje dag ju... Efter ridningen så kom grannfrun på besök en stund och sen började jag fixa lite korv m potatismos till kvällsmat. När jag ätit så tog jag en sväng in på toa och satte på musiken, Ulric Munters melodifestivalslåt blev det och jag kände rebellen i mig vakna till liv. Visa världen att jag är här!!!! Ja, här är jag, jag är singel, jag är ledsen, jag sörjer men jag är här och världen väntar på mig... Världen är full av människor, världen är full av äventyr!!! En kär vän till mig skrev i ett sms, han har henne, du har världen!!! Så himla bra kände jag, så rätt... Ja, jag sörjer, det måste jag göra men sen, sen kommer jag världen, sen kommer jag!!!!! Jag har några år nu som jag kan förbereda, jag måste spara pengar, jag måste plugga språk sen kommer jag världen, sen kommer jag... Mina barn ska först bli stora, de måste klara sig utan mig sen sticker jag....
Jag bestämde mig för att slippa undan att sitta i samma rum som honom, han vill ju ändå inte ha mig där ju... Han har valt bort mig... Jag var ju bjuden på tjejträff hos en av mina bästa vänner ikväll som jag tackat nej till men näää minnsan, jag tror jag sticker dit trots allt... Varför ska jag inte gå dit? Jag kände mig faktiskt redo för det, jag måste ut bland folk igen nu... Hon blev jätteglad att se mig, övriga damer också! Fick en trevlig kväll, en del allmänt snack, en del om min nya situation... Kändes riktigt bra, det finns 2 singeldamer i gänget plus en som varit med om samma sak fast för många år sedan... Så skönt att jag körde dit... Skönt att krama om min vän lite...
Så nu sitter jag här och klockan är snart 2 på natten. Det känns lite tomt att inte kunna gå in till honom i sängen och mysa men så är det ju, det kommer aldrig att hända igen... Tur det ligger en dotter där inne i alla fall... Jag är fortfarande så himla ledsen, saknar honom såå... Jag hade kunnat berätta om läkarbesöket idag men avstod, jag vill avskärma honom från mitt liv på ett sätt... Jag måste lära mig att inte dela allt med honom längre... Det känns fruktansvärt hemskt men jag måste lära mig... Usch... Känner mig ledsen nu när jag tänker på det, har klarat denna dagen ganska bra annars tycker jag. Visst känner jag att pulsen ökar när hans bil kommer hem på em, det är ju sjukt ju... Tänk, sen ska vi troligen bo i samma by, kommer att se honom då och då. Sen måste jag väl kommunicera med honom ang. barnen länge, i många år... DET blir en prövning, usch... Men andra har ju klarat det, jag borde också göra det... Men att bara vara vän, det blir svårt, i alla fall i början... Jag ville inte detta, det var inte mitt val....
KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar