Har haft en natt från HELVETET så jag bangade jobb idag, fegade ut. Bara gråter ju, det funkar ju inte att jobba då ju...
Kvällen var ganska lugn men sen kom de där sakerna som kryper i mig, de kommer ju så klart när jag ska sova. De rusade runt i min kropp, gjorde så jag skakade och frös, kändes helt galet. Till slut smsade jag honom där uppe på dotterns rum, sover du? Varför ska han få sova? Skickade några sms till och sen hörde jag att han kom ner. Jag gick ut och satte mig och vi började prata, eller kanske mest jag som vanligt... Jag berättade hur det kändes för mig, förstod att det gjorde ont i honom. Jag frågade lite försiktigt och jag fick lite svar... Svaren gjorde så ont, de krossade det sista av mitt hjärta, det är grus nu... Alltså, ni förstår inte... Känns som hela mitt liv är en lögn, jag förstår nu hur man kan sluta lita på någon... Varför vissa blir bittra, fy fan... Minns den sista semestern, skidsemestern. Vi hade en våningssäng men han sov nere. När han la sig tidigare än mig la han sig nere, HELT frivilligt. Han hade sex med mig nästan varje kväll. När han vilade efter sin skidåkning, kallade han in mig, han ville kramas... Allt det var skådespeleri, det var en lögn och jag gick på den fullt och fast... Shit alltså, vilka lögner... Hur kan man?? Hur kan man göra så... Är jag inte värd mer? Jag har verkligen försökt, ställt upp med sex fast jag inte alltid varit sugen men det är ju sådant man gör för den man älskar... Suck, såå fel jag gjorde... Allt mys i soffan, lögner det med... Smek i köket när jag lagade mat, lögner... Shit alltså...
Jag vet att jag är blåögd, tror alltid gott om folk. Han har varit min tryghet i alla år, den som står stadigt när jag flaxar iväg, en tänkare som jag är... Nu finns han inte längre och han svek mig så. Restprodukt, en slit och slängsak känner jag mig som just nu... Shit alltså... Fy faaan, vilket jävla liv, vilka lögner... Kan undra om den nya vet om det, hon tror nog att hon hittat den rätta, den perfekta. Det trodde jag också... Vem kan man lita på i världen? Tror och antar att den nya också sårar en annan just nu, det finns fler som jag, de som blir lämnade, de som blev utbytta... Jag vet att vi är många, jag sörjer med de alla, jag sörjer själv...
Dock är jag lyckligt lottad, i detta elände... Jag har så många underbara vänner, framför allt min syster och mamma men även bonussyster och grannfrun. Sen finns det några tjejvänner där ute som också fiinns för mig. JAg kommer inte att bli ensam i detta men just nu känns det så ensamt. Läser på Fejjan, alla verkar så lyckliga, det gjorde säkert jag också för en vecka sedan. Men just nu blir jag irreterad, jag tror det kallas avundsjuka, himla massa lycka där ute... Jag är bitter, japp, så är det, jag är bitter just nu. Frågan är vilken väg jag ska vandra nu? Först måste jag ta mig igenom detta hemska.. Jag måste vara med och dela upp allting, måste ha koll så jag inte blir lurad, med alla dessa lögner så vet man ju aldrig... Tänk, jag måste kliva in på en bank och sitta där med en bankman som ska riva sönder det sista av vårt gemensamma... Hur ska det gå till? Får man gråta på en bank? Stark, många säger att jag är stark? Hur är man då? Jag känner mig inte så stark just nu, jag känner mig som en liten lort, en hög med krossat hjärta som ligger nerstampat i jorden...
Jag ballade ur lite i natt. Till slut, när vi suttit där en god stund och till hans glädje lämnat känslosnacket för mer praktiskta saker så ville han gå och sova. Han lämnade mig åter igen i all kaos, kaoset i mig... Jag skrek då, slog med stolarna och skrek fula ord. Jag blev den jag inte ville bli... Som tur var kunde jag stoppa mig efter en stund, fick ner mig under täcket och jag tror jag somnade till slut, vid 4-tiden... Hur kan han göra så här? Önskade att han lämnat lite varningssignaler... Varit kall till mig, itne velat kramas och ha sex, då hade jag kanske misstänkt något och varit förbered, lite i alla fall. Han hade inte behövt berätta att han träffat någon annan... Det sliter ju bara isönder hjärtat ännu mer... Han hade inte behövt berätta det... Han kunde bara varit tyst om det, varför behövde han såra mig ännu mer?? Varför är ju ett ord som poppar upp hela tiden, varför??
Rent praktiskt så ska det nu komma en mäklare hit för värdering. Sen ska vi utgå från den... Han hade redan planerat med bilar och sådant... Jag måste ha en ny bil, måste ha råd till det på något sätt... Husvagnen ska iväg på värdering, tänker han behålla den? Ännu ett ställe där jag blir utbytt mot en annan... Någon annan som ska dela den sängen med honom, usch... Fyy va det är grymt... Har upplevt så mkt bra i den husvagnen, men nu är det slut... Hoppas han säljer den, jag vill inte ha de bilderna, jag vill inte heller att han ska bo kvar här, jag vill inte dela allt detta med den andra, jag vill inte det...
Kan undra om man orkar läsa detta elände, ser att mina besökare här inne ökat drastiskt sedan allt detta började... Jag skriver mest för mig själv men ibland är det skönt att slippa berätta hur jag mår, det går ju att se här inne ganska tydligt. Jag mår skit just nu... Svarar ärligt på alla de frågorna jag får på sms, hur jag mår och hur det går, det går åt helvete, jag mår skit... Jag gråter och gråter, jag är helt utmattad i kroppen. Mår illa när jag ätit lite mat, trycker i mig godis så jag nästan kräker... Mitt liv är kaos... Allt jag vill nu är att tiden ska rusa framåt, jag vill se lite ljus därborta i tunneln... Jag vill ana min framtid, jag vill inte bara se ett svart hål... Någonstans finns det ljus, jag vet det. Jag har varit med förr... Men mörkret är så tjockt just nu... Tror att mörkret har knivar, det är de som skär så i min kropp. De skär i mitt hjärta, de skär i min själ... De skickar in konstiga saker i min kropp, det som rusar runt i mig på nätterna, de som gör min puls så hög, att jag skakar och fryser. När ska det sluta? Hur kan det göra så ont fysiskt, hur man man bli så sjuk? Kroppen är konstig...
Känns som jag kan skriva här i evigheter... Det är skönt att skriva, jag skriver av mig oändligt mycket just nu... Skriver sms till folk MEN känner mig skygg att träffa folk. Första mötet ärjobbigt nu när jag är så gråtig... Funderar på att köra till jobb den sista timmen, då är det inga patienter där. Mest så jag får träffa mina kollegor... Får se om orken finns då... Vad ska jag göra nu? Frågade honom i natt vad jag skulle göra nu? Den stackaren, det blev mycket känslor, kan undra hur det kändes för honom. Tyvärr har jag ingen ork över för att tycka synd om honom... Usch, jag skrek till honom att jag hatade honom inatt, det gör jag ju inte, det är ju det som är problemet ju... Hade varit så mkt enklare då... Önskade att jag hatade honom...
Nä, får väl sluta älta en stund. Eller inte? Ska jag kanske gå upp till dotterns säng och sticka näsan i kudden och lukta på hand doft? Snart kan jag inte det längre... Ska jag lägga undan en tröja som är hans, en som inte är tvättad så jag kan behålla doften lite? Nä, det är nog knasigt... Minnen, det finns så många minnen... Alla bilder, alla semestrar... Allt är över... Sjuuukt... Snart ska vi sortera våra grejor, gud, jag kommer att gråta hela tiden,,, inte konstigt att han inte orkar med mig... Pippsill...
Nu tvingar jag mig till att sluta skriva här,,,,,,,,,
KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar