Sååå trött....

Igårkväll, när klockan var strax efter 22 så kände någon form av lugn i kroppen, nuuu, nu måste jag ju kunna somna. Jag gick lugnt iväg och gjorde mig klar för sängen, tvingade mig själv att inte tänka för mycket. Precis när jag skulle krypa ner under täcket så kallar han på mig, han hade skrivit upp alla våra lån och tillgångar osv på 2 papper och ville att jag skulle se. Nääää, det började genast riva i mig, jag viiiille inte se det, jag vill verkligen inte se det. Insåg att jag var barnslig och gick snällt ut och tittade igenom papperna. Han ville gärna visa och ställde sig nära, jag tog genast 2 steg bort, nääää, kom inte så nära mig.... Är livrädd för att komma så nära att jag känner hans doft eller värme, jag vågar inte, då skär det som skarpa knivar i mig... Det har ju inte ens gått en vecka ännu, för en vecka sedan var jag som vanligt, jag hade min man, min familj och mitt hem. För en vecka sedan, då kröp jag ner till en varm kropp och kunde pussa på honom, nu vågar jag inte komma för nära... :-(

Jag sa att jag inte ville prata mer om lån och sådant ikväll, hörde nästan paniken i min röst, jag mååååste sova, jag orkar inte mer om jag inte får sova. Jag la mig under täcket, gud va skönt att där ligger en dotter där bredvid, hon ger mig lite värme när kroppen skakar. Men på något konstigt sätt så somnade jag, var nog utmattad tror jag. Jag sov HELA natten, har inte drömt något, har inte ens varit uppe på toaletten.

Dock hade jag glömt att ställa klockan, vilken tur att grannfrun skickade ett sms den morgonen... Jag fick skynda mig upp och slängde mig in i duschen. Ut till hästarna och sen slängde jag i mig en knäckemacka och kaffe. Tror nog egentligen det var det bästa som kunde hända, jag hade ingen tid att sitta och älta och kanske börja gråta. Så det var nog någon mening med det trots allt.

Kom till jobb och eftersom jag bett kollegorna att inte prata om det innan kl 16 så gick det ganska bra. Det var den sista timmen som blev lite jobbig. Jag fick en klump i halsen, jag kände att det började bränna där och det blev lite kämpigt. Trött var jag också då och tyvärr så var det mycket att göra även den sista timmen vilket vi inte brukar ha. Dagen på jobb blev ju inte bättre av att min käraste kollega jobbade sin sista dag innan sin mammaledighet, kommer att sakna henne oootroligt mycket. Hade svårt att säga hej då till henne, kände att tårarna började rinna över, näää, jag kommer inte att kunna bromsa dem... Blev lite snyftande och jag klappade hennes mage en sista gång. Mysmage!

Mycket riktigt så rann det över när jag körde hem. Såg knappt vägen för alla tårar. Gud va jag grät. Sådan gråt som riktigt skakar kroppen, gör att magen krampar och jag vill inte ens se hur mitt ansikte ser ut. Släppte ut alltihop, stannade en stund i bilen hemma också, visste ju att barnen var hemma. Dock fick det bli en stund i min säng, bakom stängd dörr för jag behövde gråta en stund till. Usch, min kropp blev så urlakad, nu känner jag mig så matt...

Nu har jag fått i mig lite kvällsmat och sitter i soffan och känner hur min kropp liksom packar ihop, armarna känns matta, hela kroppen vill bara vila... Han fortsätter vara flitig nere i källaren, jag vågar inte gå ner och titta, jag bryter nog ihop då... Jag klarar inte av att han rensar ut vårt liv, det är så svårt...

Fick ett sms från min fd svärmor idag. Hon undrade hur det var med oss och hon skrev att hon tänkte på oss alla. Tja, vad svarar man på det? Jag ljuger inte, jag mår skit. Jag skrev att jag kände mig lika olycklig som i slutet av augusti år 2000, det var då min dotter dog. Skrev också att jag kommer att sakna dem... Så blir det ju, det lär dröja väldigt länge tills jag orkar träffa dem igen. Trist.

Jag förstår inte hur jag ska klara detta? Det känns som jag står framför en vägg, en brant vägg, en vägg jag måste ta mig över, det finns ingen väg runt om den. Väggen bestor framför allt av hjärtsorg men även av tömning av hus och letande efter annat boende. Där finns även med saker som ordna med mitt ensamma liv som tex bank och sådant. Men just tömma hus och stall, jag förstår inte hur jag ska orka det? Både fysiskt och psykiskt. Jag gråter bara jag tänker på det...

Men va fan, andra klarar ju det, det borde väl jag också göra ju... Men jag förstår ändå inte hur jag ska ORKA! Vi får se till  helgen, när jag inte jobbar... Imorgon får jag låta jobbet suga ut all energi sen är jag ledig några dagar igen. Det tar ju på mig att hålla igen i 9 timmar, att inte bryta ihop. Men behöver jag inte prata om det så går det. Jag måste förtränga det... Jag har varit trevlig till patienterna, jag har lett mot dem, skrattat med dem och skojat med dem. Allt det klarade jag men det tar enormt mycket på mig. Det är nog tur att jag älskar mitt jobb så mkt annars hade man nog inte härdat ut.

Nä, nu får det vara nog med skrivande, känner som vanligt att jag skulle kunna skriva hur mkt som helst. Hmm, tycker det gör ont i min mage ikväll, ni vet, strax nedanför bröstbenet, vet precis vad det kan vara, magkattar så klart... All oro som finns i mig, inte är det konstigt direkt. Men jag ska ju träffa doktorn på fredag så blir det värre så får jag väl fråga henne. Ja, jag ska försöka få en remiss till en operation. Nu finns ju inte alternativet att betala själv längre. Nu får jag köra igång att ställa mig i kö. Nu eller aldrig.

Åter igen, håll tummarna för min sömn inatt. Så jag klarar en dag till på jobb imorgon... Håll tummarna att jag kan styra mina tårar, de måste stanna kvar i mig. De får inte rinna förrän jag sitter i bilen...

KRAM