Berg och dalbana, har ni upplevt att ni varit som en sådan? Jag blir heeeelt galen på mig själv, känns som jag inte har ett dugg kontroll på mig själv ibland. Tårarna sprutar rätt som det är sen efter en stund så känns det hyfsat. Så jobbigt... Känner igen alltihop från tidigare sorgestunder... Att sörja är svårt och jobbigt, det är nästan ett heltidsarbete. Därför tror jag att när jag jobbat imorgon så är jag totalt slut. Jag är nervös för morgondagen, troligen helt i onödan. Måste klara att jobba, det är viktigt för mig. Men det gör jag säkert, mest orolig för att kollegorna ska hulda om mig så mkt att jag inte kan hålla tillbaka tårarna. Nä, oroa er inte, jag gråter, det handlar bara om att jag måste hålla igen när jag ska arbeta med patienter. Har många bokningar imorgon så det är många timmar jag måste hålla skenet uppe... Men jag klarar det, men sen lär jag gråta dubbelt upp när jag kommer hem till mitt snart exhem.
Jag började dra lite i vår klädkammare på ovanvåningen i fm. Tja, orkade en halvtimme ungefär men det är alltid en start. Får ta det i omgångar, det retar säkert honom för nu är det ännu rörigare utanför men jag bara inte orkar jobba i timmavis som han gör. Sen satte jag mig vid köksbordet och lät tårarna rinna och jag spelade mitt tänkarspel på mobilen. Fick avinstalera det och instalera det igen för jag hade klarat alla banorna men jag tänker så himla bra när jag flyttar runt de där juvelerna. Försöker nu tänka ut vad lunchen bestod av? Jo, jag fick ju i mig lite knäckebröd ju...
Till slut kom kära sonen ner, han har ju duktigt vänt på dygnet nu efter en veckas lov. Vi körde först till Skurup och slängde flaskor som han den rediga samlat ihop i källaren. Sen tittade vi på tre olika hus utifrån, ev. ska vi på visning nästa helg. Sen drog vi till Svedala och Mc Donalds. Han åt sin frukost/lunch i bilen och jag drack en milkshake. Det var skönt, vi fick pratat en hel del. Fick lite info om exets planer ser ut som vi inte pratat om tillsammans och jag fick veta hur sonen tänker om allt det här. Det blev en bra stund och jag kände mig lite lugn i hjärtat.
Det är sjukt va jobbigt det är att se honom, så fort vi kom hem igen så slog det emot mig... Tårarna rinner över igen och åter igen så förstår jag att det inte är en dröm. Detta är en sanning, han är inte min längre... Känns helt galet, jag betyder inget för honom längre...
Dottern fick ut mig efter en stund på eftermiddagen. Hon red på ridbanan och jag longerade säljhästen. Tömkörde henne och hon gick riktigt trevligt. Dotter fick till och med till lite hoppning på vår lilla ridbana, hon sken som en sol. Gör verkligen gott i mitt trasiga hjärta. Efter det började jag med kvällsmaten. Lagade spageti och köttfärssås, lagom jobbigt.. Frågade exet om han också ville ha, det är ju inte självklart ju... Men han åt gärna om han fick sa han...
Efter maten blev vi faktiskt lämnade ensamma och vi pratade liiiite. Jag sa till honom att jag var grymt ledsen men det inte var första gången för mig, jag har förlorat någon jag älskar förr. Sa att det var nästan värre att göra det när den lever, tror det tog hårt på honom, vet inte om han verkligen förstått innan hur mkt jag sörjer. Jag grät en skvätt, som jag jämt gör nuförtiden och sen pratade vi lite om praktiska saker. Han tyckte vi skulle lämna in husvagnen, jag sa att han fick göra som han ville men då protesterade han, jag fick ju också vara med och bestämma sa han... Mmm, men jag vill ju inget av detta ju sa jag då... Jaa, det är enormt barnsligt av mig men det bara flög ur mig.... FAAAAAN; jag VILL inte detta..... Att han inte kan förstå det! Dock tror jag nog att han förstår, om jag tänker klokt men det vill jag inte göra hela tiden, jag vill vara barnslig och elak ibland. Jag har sparat den elakaste kommentaren till en annan gång.....
Gud, det känns som jag har hjärtklappning just nu... Jag har en hög puls, tusen fjärilar som svärmar runt i magen och jag fryser som tusan. Orolig för framtiden, orolig för mitt hjärta, ska det klara sig? Orolig för barnen, ska de klara sig? En stark syn av exet och hans nya, det är så tufft... Skit och piss, varför ska det göra sååå ont.... Herregud, när ska det ta slut? Sörja en levande människa.... En människa som finns i samma hus men onåbar.. Gryyymt... Fy va jag är nervös för ALLTING känns det som just nu... Jag vill inte visa huset för en mäklare, det är ju mitt hem, där jag vill leva ju... Jag vill inte sitta på en bank och ordna upp allt med lån och sådant, det är så slutgiltigt ju... Jag vill inte sälja mitt liv, jag vill inte dela upp mitt liv, jag VILL INTE..... RÖÖÖÖVHÅÅÅÅÅL.........
Galet att man kan må så dåligt fysiskt när man mår dåligt psykiskt... Vet ni vad jag mer är rädd för, att jag ska bli bitter... Att jag ALDRIG kommer över honom utan kommer att må så här resten av mitt liv. Att jag ska bryta ihop varje gång jag träffar honom. Ser hans nya, vet att hans nya ska umgås med MINA barn. Jag vill inte vara bitter, jag vill sköta detta bra. Jag anstränger mig till max för att sköta detta bra för barnens skull och för min egen skull. Jag vill klara detta med värdighet... Men just nu vill jag bara gå ut i köket och slå på honom, ge honom samma smärta som jag känner just nu. Jag vill att han ska lida lika mycket som jag, jag vill inte att han ska gå till henne och få tröst. Jag vill att han ska liiida.... Herregud, när jag själv läser vad jag skriver så blir jag rädd, sådan är jag ju egentligen inte men just nu känns det så.... Slå och slå på honom, det hårdaste jag kan! Dra i hans hår och säga elaka saker, det vill jag göra just nu... Min puls ökar när jag tänker på det, varför är det bara jag som gråter hela tiden?? Han gör det kanske i smyg, det vet jag inte MEN inte så mkt som jag gör. Han ska ju snart få gå till sin nya, få vara lycklig på riktigt, vad har jag framför mig? Tårar och åter tårar. Ilska och dåligt samvete.... Oro... Usch... jag låter som en riktig bitterfitta.....
Näää, man borde försöka sova nu. Ska ju jobba imorgon, det måste gå bra där imorgon, jag orkar inte annars... Men jag är nästan lite rädd för att gå in i sovrummet, jag känner hans närvaro. När dottern andas ibland så låter hon som sin pappa, blir lika besviken varje gång jag minns att det inte är han. Varje gång jag lyckas somna och sen vakna igen och inse att det inte var en dröm.... Usch, nätter är inte roliga... Kanske bättre att vänta lite att lägga sig, bättre att jag sover lite inatt så jag kan somna imorgon totalt utpumpad.
Håll en tumme för mig imorgon, låt morgondagen bli bättre än dessa tre sista dagarna... Jag vill bara må bra igen!!!!
KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar