Usch, det har inte varit någon bra dag idag. Känner inte igen mig själv just nu. Orkar inte prata med folk, vill bara krypa in i mitt skal och gömma mig för världen. Bara vara och inte mer... Så förbannat trött på allting, ledsen och olycklig, skitliv just nu. Ser hur min son mår dåligt och jag kan inte göra ett skit. Jag kan inget göra, jag kan inte bestämma någonting. Piss och mög...
Grät vid frukostbordet, grät vid förmiddagskaffet, herregud, hur mkt tårar finns det i en människa? Dottern och bonussystern red på förmiddagen, orkar inte ens vara social då. Jag skulle kanske bjudit på kaffe? Skulle kanske suttit där i mitt kök och vara trevlig när jag egentligen bara vill lämna allt och slippa undan all smärta. Önskar just nu att jag inte hade några djur, då hade jag inte behövt vara här nu! Jag hade kunnat bo någon annanstans, har fått erbjudande men jag måste ju vara här för djurens skull. Barnen, de måste ju ändå vänja sig, någon har bestämt att de inte får leva med mig hela tiden längre, fyyy vad jag hatar det!!!
Var och tittade på ett hus och ett stall idag, stallet luktade godare än huset, dvs, det var ett mögelhus. Fukt i källaren antar jag.. Jag kände lukten så fort jag steg in i huset och jag ska ärligt säga att jag inte längre tittade så noga, här kan man ju inte bo ändå... Samtidigt kände jag panik, nu är det allvar, nu tittar jag på annat boende... Vi lämnade huset ganska snabbt, ingen ide att lägga tid där, det luktade ju skit. Jag, dottern och min mor körde till ett stall där det finns 2 boxar lediga... När vi steg in så luktade det väldigt gott där, det var ett ljust och mycket fint stall. Frisk luft och en trevlig stallägare MEN ingen skog. Bara grusvägar att rida på. Visst fanns där en fin ridbana men jag hade ju önskat skog. Kände mig halvt gråtfärdig där, jag vill ju bo här, ha mitt stall och allt här! Piss o mög...
Åt lunch hos syster och det var trevligt. Vi diskuterade kollektivt boende och det låter ju toppenbra. Men jag är inte hundra, är rädd för att förstöra en fin relation med min syster och min mamma. Sen binder man ju upp sig i ett hus... Nää, detta är faktiskt inte alls lätt. Herregud, hur kan man hitta ett boende när man inte vill? Man känner sig bara negativ till allt ju... Kan man inte få säga upp sig? Skruva fram tiden ett år? Skruva tillbaka den? Nää, det är inget kul nu...
Har satt annons på islänningen, det lär bli svårt att sälja henne tror jag. Men det är klart, varför ska något vara lätt? Ska man bo i kollektiv? Ska man bo själv? Ska man bo i Skurup? Ska man bo i Ystad? Sen ska man försöka ha en bra kommunikation med honom om barnen, hur kan man skydda sig själv mot den smärtan om man måste prata med honom hela tiden? Skydda mot smärtan i mitt hjärta, eller i resterna av mitt hjärta... Nä, nu måste jag snart sluta kravla här nere på botten, måste snart försöka hitta en väg upp igen. Men jag hittar inte vägen, det är så tungt här nere på botten. Var ska man leta efter den där vägen upp? Eller den dyker upp så småningom? Jag har lyckas hitta vägen upp en gång, finns det mer energi för att göra det ännu en gång? Det var så tufft den gången men jag klarade det, det borde ge mig styrka att klara det ännu en gång. Men jag är osäker, jag känner mig så jävla ensam och så jävla trött...
Nu är det kväll igen, tiden går liksom ihop på något sätt. Imorgon är det jobb, det ska bli skönt på ett sätt men det skäler tid från min sorg, jag måste spara på tårarna, när ska de få komma? När jag kommer hem från jobb måste jag hjälpa dottern med hästen, jag kan inte gråta då. Det får väl bli på kvällen sen, när dottern sover. Jag tror på att sörja, jag måste göra det. Men kan inte heller vara sjukskriven, det blir inte bra. Behöver både pengarna och träffa folk. Pengar ja, känner mig avundsjuk på honom som har en sådan bra lön, jag skulle ju få njuta av vår ekonomi nu ju... Så lite pengar vi haft under åren, nu får jag inte vara med och njuta av allt... Faaaaaaaaaaan..... Nääää, det är inte pengarna jag sörjer, vi skulle ju bli gamla ihop, så var det planerat! Vi skulle ju sitta här i soffan vid kakelugnen, det hade vi ju bestämt... Han hade lovat mig att när mina barn inte ville krama mig längre så hade jag ju alltid honom ju... Hur blir det med det nu? Han svek det löftet... Men jag VET, när jag tänker klokt så vet jag att han inte kan tvinga fram de känslorna om de inte finns men det gör inte saker lättare... Jag lider, mitt hjärta blöder... Jag kan inte tänka så jävla klokt hela tiden, önskar att jag kunnat men nää....
En annan sak är också tuff, när jag tänker på framtiden så ser jag ingenting. Jag vet ingenting, jag vet inte var jag ska bo, hur jag ska bo och hur jag ska klara detta. Hur ska det gå med min ekonomi? Kommer jag att klara mig utan allt för mkt besvär? Gör jag rätt val i livet? Allt jag planerat, allt är grus i en grushög. Husvagnen ska bort, crosslivet ska bort, semesterplaneringen finns inte pga pengar, 40-årsfesten försvinner, midsommarfirandet, ohh va jag inte ser framemot det... Nää, inget känns kul längre... Har jag någon framtid? Ja, så klart har jag det... Jag måste det, jag har två barn... Men kommer jag att leva? Kommer jag hitta någon mening med allt igen? Jag får leta länge... Kanske...
Usch va jag gnäller... Jag bara gnäller och klagar här, dock är det ju frivilligt att läsa eländet och jag behöver skriva. Såå, står ni inte ut så strunta i att läsa här. Jag svarar ärligt när folk frågar hur det är, varför ska jag ljuga och säga att det är så himla bra? Det kan jag inte... Jag vill inte ljuga, varför ska jag göra det? Klart, folk i min närhet kanske blir gladare om jag säger att det är bra men då är jag inte ärlig. Jag mår skit och jag är så ledsen och olycklig... Jag vill inte vara med....
Nu blir det till att samla ihop mig, imorgon ska jag le och vara trevlig i 9 timmar, ojojoj...
KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar